Kicki är utom synhåll och jag rollspelar ensamstående trebarnspappa. Folket köper det. Det pirrar inombords. Detta ögonblicket kommer jag aldrig att glömma.
Den 2 augusti 2017 fyllde jag 30 år. Jag var ett vrak veckorna som ledde upp till bemärkelsedagen. Min hustru menar att jag hade en 30-årskris och kanske var det så.
Detta var oväntat för mig och även för min närmaste omgivning. Vanligtvis bryr jag mig inte särskilt mycket om födelsedagar – ända sedan barnsben har jag skytt den konstlade uppmärksamheten som en födelsedag bär med sig.
Men det här var ju 30 – ungdomens sista, prunkande utpost. Det handlar inte om rädsla att åren går och att jag inte åstadkommit nog mycket. Med en äldre hustru har jag alltid legat i framkant med grundgrejerna. Krisen grundade sig som sagt i en slags stress att inte fira dagen på ett nog minnesvärt sätt.
Jag är ofta besviken på mitt minne; jag minns alltid onödiga detaljer, men förlorar de större sammanhangen och händelserna. Det finns bara ett enda tillfälle när jag faktiskt lyckats få ett minne att fastna med ren viljestyrka.
När man rullar in i Örnsköldsvik via E4 i södergående riktning finns på vänster sida ett grönt hus med rätt flådig fasad. Någon gång i slutet av nittiotalet såg jag det där huset och bestämde mig för att komma ihåg det ögonblicket varje gång jag såg fasaden. Och det har jag.
Jag kom i och för sig inte ihåg i vilket syfte jag passerade Örnsköldsvik den där gången, men det är ovidkommande. Ögonblicket slog rot.
Frågan blev alltså hur jag skulle kunna göra 30-årsdagen lika minnesvärd som den där flådiga fasaden.
Tanken var alltså att göra något minnesvärt. Dagen skulle därför vara fylld av udda eller allmänt mäktiga saker. Det skulle ske på en plats som jag aldrig tidigare varit (för bästa möjliga grogrund för nya minnen). Staden Sopot i Polen föll valet på och min närmaste familj följde med. Och visst fylldes dagen av minnesvärda saker – den började med en fotosession i en vrålande åskstorm, fortsatte med konstruktionsinspektion av Europas längsta träpir och sedan inskolade jag mina barn i den ädla konsten att bygga droppstenslott på sandstrand.
Dagen blommar ut på den där gågatan. Hornmusiken har inte slutat ljuda, men mitt rollspel bryts när Kristina glider upp på min högra sida.
”Alltså Kicki, du skulle sett. Alla ser på mig med sådana stora ögon. Det tror att jag är värsta pappan som bara är på stan med mina tre barn.”
”Vore mer imponerande om du skulle äga rollen också”, säger min hustru med ett förrädisk leende, ”det är ju inte direkt så att du lyft många fingrar för barnen under den här resan”.
Plötsligt vissnar min artificiella och egotrippade kris och byts ut mot en verklig sådan. Jag måste bli en bättre far. Innan 30-årsresan är över.