Nu kanske detta kommer som en total chock för en del av er som följt dessa årligen återkommande kåserier om somrarna – och jag ber om ursäkt på förhand om jag nu gör er besvikna – men dessa rader är inte min huvudsakliga gärning på Norran. Drömmar krossas, jag vet. Men nej, dessa krönikor är närmast ett nöje som jag unnar mig när jag är ledig. Till vardags har jag ett vanligt jobb. Så, jag är journalist och under de senaste åren har jag jobbat som webb- och nyhetschef på Norran. Balansen mellan utsökt inflytande och utmanande ansvar har varit perfekt. I korthet: Jag är väldigt nöjd med mitt yrkesval, min arbetsgivare och min befattning.
Men nu har jag sökt tjänstledigt i tre år, för att tillfälligt säga hejdå till mitt trivsamma jobb (och den disponibla inkomst jag njutit av så skamlöst) för att istället börja pendla till Umeå för vidare studier. Hur kunde det bli så här? Bör man inte som äkta make, villaägare och trebarnsfar bete sig lite mer ansvarsfullt och inte be den hand som föder en om tjänstledighet?
Jag vet inte riktigt. Bakgrunden till beslutet är rätt tråkig. En lång parad av logiska val och rimliga skäl. Ända sedan barnsben har jag blivit påmind om vikten av en akademisk utbildning från min far, som själv inte har någon. Jag är även en klassisk åttiotalist och låter därmed drömmen om pinsamt självförverkligande få härja hämningslöst. Och sedan har de ekonomiska förutsättningarna de senaste tio åren varit så gynnsamma att en tillsvidareanställning inte känns så värst märkvärdig längre, åtminstone för alla fellow millenials. Det känns inte ens riskfyllt att placera sig själv i periferin i ett par år – och det är ju helt sanslöst när man tänker på det.
En amerikansk vän menar att mitt beslut kan beskrivas som den sysslomässiga formen av ”the seven-year itch”, sjuårskrisen. Alltså fenomenet som innebär att lyckan i ett äktenskap i genomsnitt minskar efter ungefär sju år, då även skilsmässorna är som vanligast. Söt teori och även om jag inte tror att det stämmer så har jag som av en händelse jobbat sammanhängande på Norran i ganska precis sju år.
Min fru har avfärdat allt ovan och istället lagt fram följande, rätt snusförnuftiga, teori:
”Du gifte dig tidigt, köpte hus tidigt, hittade din arbetsplats tidigt och fick sedan tre barn innan du fyllde trettio och du trodde därför att universitetsstudier inte längre var möjliga. Nu har du kommit på att det inte behöver vara så.”
Nog om det, något stämmer säkert.
Mer pressande nu är att jag de senaste månaderna har börjat få lite kalla fötter inför den här avsevärda livsförändringen eftersom, ja, den kommer ju att förändra livet avsevärt. Det har känts som dagarna inför en bokad klipptid, när lockarna gör sig så där extra ljuvliga i ett sista, desperat försök att undvika knivbladet och man blir osäker om det verkligen är rätt beslut att vända upp och ner på allt som kallas trygghet och faktiskt klippa sig. Om ni fattar.
För frågan är hur jag egentligen tänkte under min trettioårskris när jag bestämde mig för det här. För det är väl egentligen helt befängt att jag frivilligt utsätter mitt tveklöst krisbenägna sinne för att dag, efter vecka, efter månad, efter år vistas i samma byggnader som tiotusentals andra, troligtvis mycket yngre, studenter?
Nåväl, önska mig gärna lycka till.