Första gången det händevar i Sjöbotten. Hildur körde omkring med en elektriskt bil på våra vänners gård. Eftermiddagssolen hängde strax över lägdorna. Allt var frid och fröjd.
Plötsligt pallnitar min fyraåriga dotter. Hon kliver av, inspekterar något på marken och kutar i panik upp igen. Hon gråter hysteriskt. Hade hon gjort illa sig? Hade något gått sönder?
– Det … var … ett … HÅÅÅÅÅÅÅL! säger Hildur mellan hulkningarna.
Ett hål? Hade bilen fastnat? Vi förstod ingenting och Hildur kunde inte få ur sig någon relevant information.
Vi gick ner till bilenför att inspektera. Framför bilen såg vi ett dräneringsrör. Det stack upp ur marken i en lätt vinkel. Såg ut som mynningen till en vattenrutschkana för små gnagare.
Dräneringsröret var täckt av två pinnar som tillsammans bildade ett halvdant X.
Efter nästa inkvisition med dottern stod det klart att Hildur var rädd för hålet. Hon hade kastat pinnarna över hålet i ett försök att täppa igen det.
På jobbet har vi snackat om det omtvistade fenomenet Trypofobi, alltså en instinktiv rädsla för hål.
Först tänkte jag att Hildur kanske led av något sådant, men det dementerade hon. Hon hade drömt att hon tappat ner något i ett hål, något som hon aldrig kunde få tillbaka.
Sedan dess har Hildur bland annat tagit omvägar runt dagvattenbrunnar, täppt igen diverse håligheter i vårt hus med stoppningen från ett (numera) trasigt gosedjur och nagelfarit springorna i golvet i barnrummet.
Det sistnämnda drev henne till tårar när jag skulle bevisa att det inte var någon fara och stoppade ner ett mynt som förstås försvann i den mörka abyssen under furuplankorna.
Jag tänker att detkanske går över med tiden. Det gjorde det för mig.
Jag var livrädd för tv-karaktären Alf när jag var liten. Serien sändes i början av 90-talet och varje eftermiddag drogs jag till programmet av en okänd mörk kraft – jag kunde inte hålla mig undan.
Satt bakom hörnsoffan och tittade trots att hjärtat skenade. Den där vidriga, ljusbruna rymdvarelsen och hans svarta tomrum till ögon.
Jag hade mardrömmar om Alf ända in i mellanstadiet. Gick i en lång och krokig korridor, kan ha varit en sjukhuskulvert eller ett sjaskigt hotell med exceptionellt få rum. Efter en skarp kurva stod han där iförd proper kostym och solglasögon. På vardera sida hade han livvakter.
Med någon slags blixtar tvingade han ner mig till marken och jag kunde inte röra mig. (Ja, drömmen blev starkt influerad av både ”Men in Black” och specialeditionen av ”Star Wars: A New Hope”, båda från 1997.)
Ännu ser vi inget slutpå Hildurs förlora-saker-för-evigt-i-ett-hål-fobi, och framtill att det går över fortsätter jag och min hustru att förklara vilka hål som har en botten och vilka som inte har det.
Och frågan som gäckar mig har ännu inte fått något svar – för vad var det egentligen som Hildur förlorade i den där allra första drömmen?
Elfte tesen:
Det går kanske över framöver.