Sommaren 2016.Befann mig på mammas och pappas altan. Mamma stökade fram utemöblerna och pappa hade precis tagit en paus från kaklet i köket.
Några veckor tidigare hade mamma ställt frågan om Kicki var gravid. Då visste inte vi, men mammas förmåga att veta är närmast savant, så efter den oskyldiga frågan var det bara att shoppa ett graviditetstest och kolla.
Kort bakgrund.Jag har ett syskon. För mig har därför två barn alltid varit det enda man kan ha. Min hustru, å andra sidan, har två syskon.
I hennes värld är det otänkbart att den totala barnaskaran slutar under tre. Sedan verkar det av någon mystisk anledning vara så att familjer blir så stora som mamman i familjen vill att de ska vara …
När vi slutligen (gemensamt, host host) beslutade oss för att vi skulle satsa på ett tredje barn hade jag ett oomkullrunkeligt ultimatum: Barnen skulle komma med två års mellanrum.
Alltså leverans 2013, 2015 och 2017. Butiken stänger i mars 2017. No mas. Finito. Det tog lång tid för oss att få till det första gången och jag såg framför mig ett liv där vi bara fortsatte försöka och försöka år efter år istället för att värdesätta det vi redan hade. Ett slutdatum kändes sansat.
Det visade sig att det inte skulle behövas. Inte ens i närheten. Från det trägna arbetet med befruktning ett och två till denna tredje … alltså, jag vet inte ens om det var resultatet av ett samlag den här gången eller om det bara var rester från Halvar som spontanbefruktades.
Det kom så plötsligt att vi nästan var oroliga att barnet skulle komma redan 2016. Men Gudrun Gitte Ygritte Ekenstedt anlände snyggt och prydligt i mitten av februari 2017.
Men låt oss återgåtill den där sommardagen hos mina föräldrar.
”Alltså, du hade rätt. Hon är gravid. Igen.”
Mamma blev förvånad, sedan sjönk det in. Tre för tre. Stoltheten i att ha prickat rätt igen tycktes trumfa alla andra känslor. Min far tog det inte lika bra.
Vi hittade honom några minuter senare i köket, där han hade panikkaklat flera decimeter utan laser i något slags ångestdämpande försök. Kaklet gick i vågor över köksväggen.
Det var fint att se honom så stressad. Han hade nog också tänkt att det bara skulle bli två barnbarn från oss och att oron nu var över. Halvars fontaneller hade ju precis vuxit ihop!
Och nu börjar det om igen. Flera år av försvarslöshet i periferin, där pappa måste förlita sig på att han har uppfostrat sin son (alltså mig) så pass bra att denne inte råkar ha sönder något av barnbarnen. Kampen är sann.
Men pappa, det är lugnt.Tror nog det ska gå bra den här gången också. Gudruns fontaneller växer ihop någon gång under 2018. Tills dess: Andas in, andas ut.
Barnen skulle komma med två års mellanrum. Alltså leverans 2013, 2015 och 2017.