Jag har varit i Stockholm med omnejd den senaste veckan med min hustru och mina barn. Allehanda storstadsaktiviteter har avhandlats. Dessvärre har min småstadsskolning inte gått att gömma.
Exempelvis den här onödiga hövligheten när man önskar butikspersonal en trevlig kväll istället för att bara grymta och gå ut. Jag antar att detta oraffinerade beteende slipas bort av den blotta mängden möten man gör varje dag i en större stad.
Ibland blir det såklart för hövligt även för en småstadsbo. Som när jag efter ett toalettbesök krockade med en kvinna på väg in och sa "välkommen" och höll upp dörren istället för att be om ursäkt. Kommentarens flörtiga ton och fruktansvärda tajming var omöjlig att parera.
Men sjukast var det på Skansen. Vi var där med min kusin, bosatt i Stockholm, och hans son. Oviktig detalj egentligen. Hurusom. Hildur satt i alla fall på en gris utanför Lilla Skansen. Grisen var en av två som gick att rida på och båda dessa var bortom populära.
Ett barn i vår närhet började gråta eftersom grisarna var upptagna. Jag bad Hildur gå fram till flickan och erbjuda henne grisen. Hildur – i ett underbart ögonblick av underkastelse – gjorde som hon blev bedd.
Väl framme vid den gråtande flickan har ett annat barn hunnit knipa grisen. Jag vände mig till det gråtande barnets mamma.
Vi försökte i alla fall, säger jag.
Dom ska lära sig att vänta, svarar hon, utan tillstymmelse till tacksamhet. Hon verkade nästan lite förnärmad att vi hade gjort oss till från första början.
Vi gick vidare och snart hände det igen. En man skriker åt sitt barn på engelska, med en brytning som skvallrar om en lång flygresa från den indiska subkontinenten.
Vänta på din tur! Vänta på din tur! ropar han, men barnet lyssnar inte utan kastar sig in i rutschkanan. Barn är barn och föräldraskap är svårt. Jag satt en bit bort och sympatiserade. Då springer ett annat barn från kön till sin pappa.
Älskling, när någon tränger sig så där, då måste du säga att det är din tur och åka ändå.
Ursäkta mig. Vad?
På ett sätt är det logiskt att uppfostra sina barn med så mycket skinn på näsan som möjligt. Så att de i tystnad väntar på sin gris och sedan strängt förpassar turistbarn till början av kön om så skulle behövas. Då slipper föräldrarna förlita sig på andra föräldrars värdegrund för sina egna barns välbefinnande. Samtidigt känns det som att världen kanske blir kallare än vi kan hantera om alla ska armbåga sig fram genom livet med start redan i lekparken.
Meeeeeeen, å andra sidan tror jag inte att jag är kvalificerad att mästra någon i denna fråga. Jag är ju trots allt bara kusinen från landet. Bokstavligen.