Strosade över parkeringen på Ica i Skelleftehamn och slogs av en underlig känsla av att jag skulle möta en klasskompis som jag inte träffat på flera år. Påminde mig själv att skriva ner föraningen i min journal när jag kom hem. Det var knappt så att jag blev förvånad när jag faktiskt såg min klasskamrat inne på affären.
Vanliga sådana här jag tänkte precis ringa dig händer alla, även mig. Jag tänker på hundratals människor varje dag och någon gång ska de ju lyckas ringa precis då.
Men det finns ytterligare en nivå; när man är medveten om att tanken kan vara en förutsägelse och inträffar det. Dessa händelser är så obehagliga att jag börjat föra en journal som kartlägger dem.
För att händelsen ska kvalificera för upptag i journalen måste jag a) tänka att något ska hända, b) mentalt registrera det som en potentiell förutsägelse och c) bevittna att det slår in.
Det första tydliga minnet av denna kaliber var i backen i Klutmark. Gled över en vattenpöl precis vid liftstugan och visste plötsligt vad personen bakom mig skulle säga (detaljerna är lite luddiga då detta hände för 15 år sedan och då förde jag tyvärr inte någon journal). När jag väl vänder mig står en person och upprepar kommentaren ordagrant.
Sedan hände det igen i gymnasiet. Hade där en lärare som kallades Läderjesus (mest troligt på grund av sina läderbyxor i kombination med sitt böljande hår och kanske även eftersom många, inklusive undertecknad, satte honom på någon slags messiansk, pedagogiskt piedestal … vet dock inte om han själv kände till det smeknamnet).
Läderjesus orerade i vanlig ordning och mitt i monologen försökte han hitta ett exempel på ett land som låg långt borta för att kunna fortsätta sitt resonemang om gud minns vad. Som en blixt från klar himmel slog det mig. Jag visste vilket land han skulle välja. Jag var hundra procent säker på att han skulle säga Bangladesh.
… Bangladesh, fortsatte Läderjesus.
Jag har tre teorier om vad det är som försiggår. Mest troligt handlar det om logiska antaganden, undermedvetna processer och ren och tråkig slump. Det finns 244 länder i världen. Två tredjedelar finns inte tillgängliga för hjärnan att hämta i en konversation, hälften av de som är kvar är för nära geografiskt för att platsa som exempel och hälften av de som är kvar efter det är inte nog exotiska, då blir det typ 20 länder kvar och ett av dem är Bangladesh. Här buntar jag också in saker som man snappar upp i medvetandets periferi; kanske Läderjesus använt just Bangladesh vid någon tidigare lektion?
En andra tanke, lite mer spännande, är att tiden inte är så linjär som vi tror och att microprofetior i biblisk mening därför kan förekomma.
Den tredje teorin (och min personliga favorit) är att det handlar om ett kollektivt omedvetet. Att Carl Jungs gamla 20-talsdänga faktiskt stämmer och att alla människor är sammankopplade. Avsaknaden av empiriska belägg och koherent teori behöver väl inte betyda att något inte är sant … eller?
Tionde tesen:
Slumpen är ett öknamn för det kollektiva omedvetna.