Förra året kom David Foster Wallaces två romaner, ”Systemets sopkvast” och ”Blek kung”, den senare postumt utgiven, efter hans alltför tidiga bortgång. Den hyllade amerikanen är inte lättläst, därför kan den här samlingen av essäer och noveller, utvalda från flera böcker, vara en bra introduktion till hans författarskap.
Sällan har jag läst ett bättre tennisreportage än hans, där Federer-ögonblick representerar en genialisk idrottsprestation som blir till en religiös skönhetsupplevelse. Reportaget om vår rätt till gourmetmat på bekostnad av hummerns smärtsamma död och novellen om Jeopardymästaren är fyllda av humor och livets ironi. David Foster Wallace har ett mycket speciellt sätt att skriva, med många utvikningar, långa fotnoter och ett upprepande som kan tyckas maniskt, men det fungerar i sitt sammanhang. Varje människa är fången i sin egen upplevelse av världen och i sitt inre pulserar tänkandet oupphörligt.
Svårigheten att dela sina inre upplevelser med andra utan att förenkla, beskriver David Foster Wallace som att försöka kommunicera via nyckelhålet. Han kämpade med livets meningslöshet, upprepningen, rutiner och var periodvis deprimerad. Det märks i mörka texter som examenstalet (”Detta är vatten”) till studenterna 2005 om den viktigaste lärdomen: utmaningen i att förbli medveten och levande, dag efter dag.
MARIA ERIKSSON
