ROCK. Det är lätt att som recensent göra sig lustig över Takidas konstanta djupdykningar bland kritikerkårens mer eller mindre fantasifulla sågningar. Oavsett det ökända mordhot som riktades mot Robert Petterssons röst vid ett tidigare skivsläpp är det näst intill idel bottenbetyg.
Och nej, jag tycker inte det här är bra. Inte heller tycker jag att de tidigare skivsläppen erbjudit något som gjort musikvärlden till en rikare plats. Att kategorisera detta som rock är att devalvera rockgenren i sig till en historielös sådan. Men vem bryr sig om vad jag tycker? Kanske finns det någon enskild person som tycker att min beskrivning av låten ”Brimstone”, som tråkigare än en gråsten, är avgörande för den eventuellt framtida lyssningen. Kanske är det även någon som håller med mig om att spåret ”Fall” hör 1980-talets sämre hälft till. Men i slutändan gäller följande: Tusentals takidafans kommer älska ”All turns red”; det kommer inte jag. Så vem är egentligen förloraren?
Till skivans försvar: ”I am the world” har en ansats till en något trashigare sida av bandet. Dessutom är ballad-epidemin över för denna gång(?), vilket gör det till en något mer angenäm lyssning än tidigare.
ANDERS SAMUELSSON