Glad. Nu lämnar Sture Sundqvist, 75 år, över Gullringshus gamla kontorshus till föreningslivet i Byske. Foto: Lars Eriksson.
Nu förvandlas Gullringshus gamla kontorshus till ett föreningshus. Det är Sture Sundqvist, 75 år, som sett till att området och kontorshuset inte har förfallit. Tiden har haft sin gilla gång och även det är Stures förtjänst.
– Jag har sett till att väggklockan på kontoret aldrig stannat, säger han och spricker upp i ett leende.
Redan som 20-åring klev Sture för första gången in på fabriksområdet.
– Första året körde jag truck, men sedan fick jag ansvar för utlastningen och inkommande material. Jag skötte allt som skedde utanför fabrikslokalen och det gjorde jag ända fram till nedläggningen 1993.
Efter fabriksnedläggningen blev Sture kvar. Första tiden handlade det om att avveckla verksamheten för att så småningom övergå till förvaltning av området, en uppgift han skött ända fram till nu.
– Ägaren har alltid velat att det ska se snyggt ut. Jag har klippt gräsmattor och sett till att byggnaderna inte förfallit.
Sture har varit pigg och arbetsför under alla år, men under hösten 2001 kunde allt ha tagit slut. När han skulle hjälpa grannen med att ta upp båten i Furuögrund så klämdes han fast, mellan traktorn och båten. Bara båten vägde närmare två och ett halvt ton.
– Det small till när båten körde in i mig. Näsbenet slogs av, okbenet gick av och hakan krossades, säger Sture.
Det blev snabb transport, via Skellefteå lasarett, till Umeå universitetssjukhus. Det visade sig att Stures översta halskota, atlaskotan, hade flyttats någon hundradels millimeter.
– Enligt läkaren skulle jag ha blivit helt förlamad om kotan hade förflyttats ytterligare en hundradels millimeter. Jag måste få säga att jag hade änglar omkring mig, säger Sture som i dag är helt återställd.
Nu är förvaltningen av kontorshuset över och Sture kan med varm hand lämna över en fullt fungerande fastighet till Byskes föreningsliv.
– Under alla år jag gått här och städat har jag tänkt på vad det ska bli av allt. Nu känns det bra att någon tar över.
Trots sin blygsamhet erkänner han att det faktiskt är hans förtjänst att huset står kvar.
– Utan mitt jobb hade huset varit rivet för länge sedan, men det var i sista sekunden för det fanns planer på rivning. Nu kan jag slappna av och låta någon annan ta över, säger han glatt.
Jag har sett till att väggklockan på kontoret aldrig stannat