Sven-Göran Erikssons lillebror kunde inte säga Sven-Göran, så han gick med på att låta sig kallas Svennis. Många år senare vet alla som är någotsånär intresserade av fotboll – och kändisskvaller – vem Svennis är.
Hos Skavlan brukar intervjuobjekten påfallande ofta ha en bok på gång. Så även när Svennis satt där. Verserad som alltid, om än med lite dåliga tänder när han drog på munnen. Men så har han fyllt normal pensionsålder och varit med om en hel del.
Svennis är nu inne på sin sjuttonde anställning som fotbollstränare, varav sex år med Englands landslag samt en mästartitel i Italien lär stå som höjdpunkter i hans cv. Han har bott och verkat i fyra världsdelar, tjänat många miljoner men även låtit sig bedras på det mesta.
Dramaturgin är välbekant; den som blivit världskändis på en sak – i detta fall alltså fotboll – är ofta betydligt sämre på annat. Som nära relationer. Eller att stå ut när det inte händer så mycket.
Mest intressant är i mitt tycke hur allting började. Med tiden blir det tradigare med kavalkaden av matcher, spelarköp, klubbdirektörer, rådgivare, fastighetsaffärer, hotellboenden, middagar, kontraktsförslag och kvinnohistorier.
Men ändå glömde jag att hålla elden vid liv i braskaminen innan jag läst ut boken. Och om hans nuvarande kärlek är han påfallande lågmäld. Kanske ett gott tecken?
STEFAN HOLMBERG
