Fredag
”Vad ska du bli när du bli stor? Kanske bonde eller astronaut?” frågar sambon dottern.
Det är ingen tvekan i hennes svar.
”Greta Gris.”
Tv-serien om Greta Gris och alla hennes djurvänner har gått varm hemma då dottern, i sann förskoleanda, pliktaktigt plockat hem febersjukdom efter febersjukdom. Hon har därmed tillbringat ovanligt mycket tid på soffan och skanderat ”Grrveta Grvis”! Vilket alltid får mig att fnittra något eftersom jag tänker mig att Gustaf V skulle uttalat det på samma sätt.
Varje gång vi ser programmet så slås jag av hur oerhört gemytligt och välfungerande det är i Gretas värld. I skolan får alla barn spela instrument på lektionstid och föräldrarna är oerhört närvarande och delaktiga och då ska vi knappt tala om landstinget – Doktor Brunbjörn är alltid bara ett telefonsamtal bort vid minsta krämpa (om än det har påpekats att han delar ut medicin lite väl lättvindigt). Och behöver man till exempel få sin bil bärgad så är Farfar Hund med bärgningsbilen högst 300 meter bort.
Det är en värld där höjden av lycka är en extra stor lerpöl och barnen vid läggdags ber om att få ”borsta tänderna en stund till”. Det är också en plats där Mamma Kanin stannar hemma och tar hand om alla ungar och hennes syster Fru Kanin sköter den lokala affären, säljer glass, kör buss, är brandman och tycks inneha ungefär ett dussin andra jobb och ingen av dem vill byta med varandra.
Det värsta som kan hända är att Pappa Gris förlorar sitt världsrekord i lerpölshoppning – men det innebär ju bara att han får chansen att triumfera med ett ännu bättre rekord.
Nog för att journalist är ett rätt trevligt yrke, men om jag fick välja helt fritt skulle jag också gärna vilja vara Greta Gris. Fast enligt dottern får jag inte inte det. Men jag kan få vara Åsa Åsna. Det låter helt okej det också.
”Det värsta som kan hända är att Pappa Gris förlorar sitt världsrekord i lerpölshoppning.”