Riksrevisionen har granskat förvaltningen av det statliga bidrag som går till regionala projekt. Bakgrunden är att staten sedan slutet av 1990-talet har fört över mycket ansvar från länsstyrelserna till landsting och kommunala samverkansorgan.
Ett mål var att den regionala tillväxtpolitiken skulle bli effektivare. Dessutom skulle det bli lättare för dem som bor i regionen att påverka utvecklingen.
Men decentraliseringen har även skapat problem. I dag är det 38 olika aktörer som fattar beslut om de regionala projektpengarna. Och det verkar inte alltid som att den ena handen vet vad den andra handen gör.
– Vi kan konstatera att det finns brister när det gäller hanteringen av de regionala projektmedlen, sa riksrevisor Claes Norgren, när rapporten presenterades i våras.
De kommunala aktörerna kan besluta om cirka en halv miljard kronor från det statliga anslaget. Men trots att Tillväxtverket är ansvarig myndighet kan inte verket påverka hur pengarna används. Anslaget omfattas inte heller av Riksrevisionens årliga revision.
Det är en modell som får kritik:
”Konstruktionen med att låta en statlig myndighet ansvara för medel som en icke-statlig aktör beslutar om är svårförenlig med principerna för det svenska systemet för hantering av statliga anslag”, heter det i rapporten.
Inte heller uppföljningen håller måttet. Den uppföljning som görs är mer en beskrivning av vad som gjorts än en analys av insatsernas resultat i förhållande till målen.
Riksrevisionen uppmanar därför regeringen att skärpa styrningen och att se till att statliga projektpengar omfattas av statens tillsyn.
Riksrevisionen tar även upp problemet med att organisationen ser så olika ut på olika håll i landet. I de fyra län som kallas regioner – Skåne, Västra Götaland, Halland och Gotland – finns ett direktvalt regionfullmäktige som väljarna röstar fram.
På andra håll – till exempel i Region Västerbotten – består i stället den beslutande församlingen av representanter från medlemskommunernas fullmäktige. De kan alltså inte röstas bort i direkta val.
”Därmed finns det en skillnad i medborgarnas möjligheter att utkräva ansvar för exempelvis politiska beslut om regionala projektmedel”, heter det i rapporten.
Därmed finns det en skillnad i medborgarnas möjligheter att utkräva ansvar för exempelvis politiska beslut om regionala projektmedel.