Dropp och plastslangar som förser honom med näring och smärtstillande sticker ut ur hans kropp. Det är nästan inget kvar av honom nu. Han är 25 år gammal och han ska dö. Det ska inte vara frost i maj. Personskildringarna fördjupas i Jonas Gardells andra bok i trilogin om aids-epidemins första offer bland en grupp homosexuella män i Stockholm. Benjamin och Rasmus flyttar ihop, utan att deras familjer får veta att de lever i en relation. Det är gripande när Benjamin till slut tar mod till sig och berättar för sina föräldrar.
Den inre kampen hos pojkarna och deras familjer för att acceptera sin/sitt barns sexuella läggning tycker jag är bokens styrka. Upplevelsen av att vara annorlunda fanns redan hos dem som barn. Särskilt svårt är det för Rasmus, vars familj är Jehovas vittnen. Hans dubbelliv ger svåra samvetskval, men till slut lyckas han berätta hemma och går ur församlingen. Tyvärr innebär det att familjen måste ta avstånd från honom och klippa all kontakt. Den varma gemenskapen i bögkollektivet får ersätta familjen och reaktionen på ett positivt aids-test hanteras på olika sätt av de drabbade. Jonas Gardells berättarstil har ibland en lite övertydlig ton, men den skapar också en stark sorgsenhet inför den maktlöshet som de drabbade upplevde. MARIA ERIKSSON
