Regementet A 8:s gymnastiksal blev till sjuksal under spanska sjukan 1918. Smittan spreds snabbt bland de många inkallade soldaterna.
Spanskan, som den kallades, var fruktad. Den slog till mot unga friska vuxna till skillnad mot andra influensaepidemier som drabbar personer med nedsatt immunförsvar, som barn och åldringar. Pandemin spred sig runt hela jorden och varade mellan mars 1918 och juni 1920. Den dödade mellan 50 och 100 miljoner människor och är den pandemi som skördat flest liv på så kort tid.
På våren 1918 blev invånarna i ett litet jordbrukssamhälle i Kansas, USA, plötsligt sjuka. Smittan nådde den närliggande armébasen, där amerikanska soldater tränades för att hjälpa Frankrike i första världskriget.
Sjukdomen spred sig med blixtens hastighet över hela USA och till slagfälten i Europa. Några veckor senare var tre kontinenter drabbade.
Spanskan kom till Sverige på sommaren 1918 från grannländerna. Till norra Sverige spreds den främst längs järnvägen, Norra Stambanan.
En av de stora järnvägsstationerna var Jörn (463 fall). Därifrån spreds spanskan snabbt, mot kusten till Skellefteå (cirka 2 200 fall) och upp mot inlandet de tre milen till Glommers-träsk och därifrån vidare till Arvids-jaurs samhälle (595 fall). 40 dödsfall i spanskan noterades 1918 för Arvids-jaur. Arjeplog, relativt isolerat i fjällvärlden, klarade sig lindrigt 1918, med enbart 116 fall. Men spanskan skulle inte skona Arjeplog … tvärtom, men mer om det i morgondagens Norran.
Militären får ta på sig ett stort ansvar för spanskans stora utbredning i Sverige. Det fanns de som ville stoppa/avvakta med att kalla in manskap till repövningar hösten 1918.
Tyvärr gav regeringen, med Pitebon och dåvarande statsministern Nils Edén i spetsen, vika för generalstabens krav.
Totalt inkallades 117 472 unga män som trängdes ihop i omoderna kaserner. Som en följd av detta insjuknade fler än var tredje och 820 unga män miste livet.
I militärstaden Boden tvingades man att utrymma kulsprutekompaniets logement och i stället inreda det till sjukhus – det blev snabbt överbelagt. I september 1918 rapporterades att omkring 1 600 militärer, värnpliktiga och befäl, hade insjuknat och att antalet dödsfall hade hunnit stiga till 59. De som överlevde spred sedan smittan till sina hemorter.
I Bodbysund, Burträsk, finns en berättelse bevarad om spanskans härjningar:
”Det började lida mot höst 1918 och enligt ryktena var kriget på väg att ta slut. I Bodbyn hade man börjat göra sig klara för att skörda, när ryktet om en svår influensa härjade oroade man sig inte speciellt mycket.
Men så mitt under skörden var så sjukdomen över byn. De insjuknade en eller flera i de flesta gårdarna, symtomen var hög feber och allmän trötthet.
En något olustig stämning spred sig över byn och man började befara det värsta, man började undvika varandra för att inte riskera att bli smittad.
Det dröjde inte så länge innan man trodde att faran var över, folk började krya på sig och efter någon vecka var snart alla i arbete. Ja, allt var som vanligt till senhösten då den slog till igen.
Nu hade den ändrat karaktär på ett förfärande vis. Det räckte att man arbetade med någonting var sjukdomen över en. Frossa och matthet var de första symptomen. Så låg man där dyblöt av svett ena stunden och andra stunden frossa så man skakade.
Det som var värst var utan tvekan inflammationen i lungorna, vilket gjorde det svårt att andas och bröstet kändes ihåligt på något sätt. Fler och fler insjuknade och överallt kunde man se halvgjorda arbeten det fanns helt enkelt ingen ork eller kraft att göra någonting. Många tegar blev endast halvplöjda eller knappt påbörjade denna höst. De som hade drabbats tidigt visade sig nu vara immuna mot sjukdomen och dessa människor skötte mjölkningen och skötseln av djuren.
Trots detta var alla dödligt rädda att drabbas av spanskan och därför hjälpte man bara i nödfall till inne hos en sjukdomsdrabbad familj. Någon gång fram på vintern var spanskan över för Bodbyn, många hade dött av sjukdomen, barn som föräldrar och tidningarna var fyllda med dödsannonser under några månader.”
De centrala myndigheterna förstod inte faran med smittspridning. De borde ha gett order om att förbjuda alla tillställningar. I stället överlät man till de enskilda kommunerna att besluta. När en kommun väl beslutade om att ställa in danser och biografföreställningar så möttes man av hårda protester från arrangörerna. De kontrade ofta med:
Varför har ni inte förbjudit kyrkans gudstjänster?
Svea Nilsson var 23 år när hon den 20 oktober 1918 dör i spanska sjukan. Familjen bodde på Karlgård, Skellefteå. Fyra dagar tidigare dog hennes 11-årige bror Erik Gustav i lunginflammation.
Många kommuner i norr beslutade om lokala förbud för sammankomster – bland annat Burträsks kommun.
Den 12 oktober 1918 fattar man detta beslut:
”På grund af spanska sjukans härjningar besluts att tills vidare förbjuda biograf- nöjes- och andra sammankomster och uppmanar allmänheten att inte besöka platser där folksamlingar finnes.”
Av förste provinsialläkarens ämbetsberättelse 1918 framgår att sjukdomen kulminerade i Västerbotten i oktober och november 1918. Norrbotten drabbades senare.
Skellefteå provinsialläkardistrikt drabbades hårdast av alla distrikt i Västerbotten – drygt två tusen fall. I förhållande till folkmängden drabbades Norsjö värst med sina 1 315 fall. I Byske rapporteras 1 228 fall och i Burträsk 1 040 fall.
I spåren av av spanska sjukan följde psykisk ohälsa. De som insjuknat drabbades av ångest, trötthet och melankoli. I Norge ökade antalet intagna på mentalsjukhus sexfaldigt. Många drabbades också av kronisk trötthet och sjukdomstillstånd som liknar dagens narkolepsi är slående.
Inget ont som inte har något gott med sig. Myndigheterna insåg faran med smittspridning i att lämna stora delar av befolkningen utan sjukvård. Det blev starten för den allmänna sjukvården.