Skolarbetet viktigast för barnen

Aldrig har frågorna som rört romer och deras situation varit så aktuella som nu.

1989, när landets diktator Nicolae Chausescu och hans maka Elena avrättades, fick också omvärlden insyn i barnhemmens misär.

I dag fokuserar vi åter på Rumänien, men nu genom de tiggare som kommit till vårt land. Man vill veta hur det egentligen ser ut i Rumänien.

Läraren Elisabeth Hultgren från Skellefteå har ägnat stora delar av sin tid åt den problematiken. I hennes hjärta bor åtskilliga romer och hon vill delta i lokala projekt som arbetar för att ge en framtida förbättring.

– Man måste börja någonstans, och göra det ordentligt, säger hon.

Hon tillhör pingstkyrkan i Skellefteå och genom dem får hon stöd för att kunna leverera hjälpen.

Färden går till den rumänska staden Oreadea. Organisationen Sisters International har skickat med tandborstar att dela ut bland barnen. Med sig har hon också pengar från pingstkyrkan, att placeras i olika projekt.

Häst och vagn

Bilresan till Oradea tar fyra timmar från Ungerns huvudstad Budapest.

På ytan ser allt välordnat ut. Staden är modern. Skillnaden mellan västvärldens välfärd och detta tycks vid första anblicken marginell.

Inne i stadskärnan pågår reparationer av gamla, historiska byggnader och kyrkor. Fasader som vittrat sönder, täcks av fladdrande plast.

Några tiggare syns inte till.

Landskapet är platt. Trötta, vissna majsstänglar kantar vägen. Det ligger ett illaluktande lock över staden. Kolkraftverket i utkanten spyr mängder och smogen blir stundtals tät.

Det är när vi på landvägen möter en man med häst och vagn som säger att ”det här är mitt hem” och pekar på skäppan där hans fru sitter med ett litet barn i famnen kontrasterna visar sig tydligare än vad ytan gör gällande.

Elisabeth Hultgren och pingstkyrkan i Skellefteå är inte de första att vilja ge bistånd och förbättring just här. Redan när diktaturregimen föll, var Sverige på plats genom missionärsparet Lars och Linda Hörnberg. De byggde familjehemsverksamheten Caminul Felix. Tog hand om barn som kom från statliga institutioner och hade lidit svår nöd. I dag finns två sådana familjehemsbyar och en mängd kringaktiviteter som ger barnen arbete när de växer upp.

Många kramar

En av dem är den lilla sömnadsfabriken och presentshopen Sunflower design.

Föreståndare Catarina Nilsson är arbetsledare för de åtta anställda. Sex av dem är utslussade från familjehemmen.

– Många här behöver särskilt stöd. De klarar inte av ett vanligt arbete och några av dem klarar inte heller ett vanligt socialt liv. Barn som farit illa under vidriga omständigheter, eller som varit undernärda, säger hon.

Där syr de textila produkter och har ett betalt heltidsjobb.

Elisabeth är väl förtrogen med vägarna och det tycks som om hon känner alla. Hela tiden hörs glada rop. Hon får kramar. Och ännu mera kramar.

Intill den stora ladugården har George Popa upptäckt att hon är på plats.

Kramar igen. Hon tittar till honom, som så många andra som hon tittar till, och lyssnar på.

Han arbetar med lantbruket. Här har man lösdrift och gissningsvis flera hundra kor att sköta om.

George berättar sin historia:

– Jag är rumän och kommer från en liten by som heter Viscora, ungefär tre timmar härifrån. I min familj var vi sju syskon. Mina föräldrar missbrukade alkohol och vi levde i misär. Så fick vi ett nytt syskon. Min mor lämnade barnet hos oss andra barn, att ta hand om, men vi hade mycket kallt inomhus och på morgonen låg babyn död, fast vi hade haft honom hos oss i sängen.

Där stannar han upp i berättelsen. Sväljer. Det är tungt att minnas.

– Vi klarade det inte, säger han.

Han var fem år då det hände. Efter ytterligare två år kom den dag som skulle bli vändpunkten i hans liv.

– Min syster hade ont i magen och vi skulle till sjukhus. Alla barnen skulle med. Men då vi kom dit försvann min mamma och pappa därifrån och en kvinna hämtade upp oss och tog oss därifrån. Vi kom till ett familjehem i Caminul Felix. Fick växa upp i en ny miljö. Vi fick det bra.

I dag känner han sig nöjd och tillfreds. Kontakten mellan syskonen är tät. Hur ser hans framtidsdrömmar ut?

– Jag har inga stora drömmar. Jag har en flickvän nu. Kanske ska vi gifta oss och få ett barn eller två. Jag vill bara ha ett vanligt liv, säger han

Elisabeth är van vid historier som denna. Hon har hört mängder av dem.

– Det finns så många olyckliga historier men för varje lyckligt slut känner man att hjälparbetet är viktigt. Det stimulerar att det finns sådana att plocka fram, säger hon.

Vad driver dig att fortsätta åka hit gång på gång?

– Om vi lyckas med det projekt vi driver här, kan det i framtiden utgöra mall för andra. Målet är främst att romerna ska få det bättre. Att barnen ska få skolgång.

Eftersom hon varit här så många gånger behärskar hon lite av det rumänska språket, vilket förstås underlättar, ger djupare kontakter. De litar på henne.

Problemet här är och förblir skolgången, den som ska bryta analfabetismen.

En bit utanför staden ligger den lilla byn Dicanesti.

I byns lilla skola sitter eleverna i årskurs tre och väntar på besöket. Ur väskan plockar Elisabeth fram teckningar som eleverna på Brännanskolan skickat med henne och berättar att Björkskolans elever gjort ett dagsverke vars behållning går till inegreringsprojektet i Dicanesti.

Barnen får tandborstar och lite undervisning i hur man använder dem.

Några av barnen kommer från en romsk by som ligger ungefär tre kilometer från skolan. Deras närvaro i skolan är inte tillfredsställande.

Sandra är en av dem och hennes pappa Nikolai är där i dag för att hämta sin dotter för att följa henne hem.

– Hon går i skolan tre, fyra gånger i månaden. Inte när det regnar, och inte på vintern. Hon har inte så bra skor, säger han.

Han får förslag på lösningar: Häst och vagn? Kollektiva lösningar? Nej, det går inte. Så sams är man inte sinsemellan.

Elisabeth sorterar bland sina många väskor och kassar. En skola till ska få tandborstar. Det är en skola med enbart romska barn. Byn heter Rontau. Där har också Sisters International satt in hjälp. Läraren Farcas Ioan har 15 elever.

– Märker jag att det blir upprepad frånvaro ringer jag polisen som får ta det med föräldrarna. Vi har skolplikt i det här landet, säger han.

De läser lite engelska, vilket hörs när vi kommer. ”What's your name?” är en upprepad fråga.

– Jag kommer tillbaka i januari, lovar Elisabeth och kramar sina vänner.

Besöket i byn ger nya tankar. Är detta de romer som kommer till Sverige för att tigga?

– Nej, svarar Elisabeth. Det är ganska otänkbart. För dessa människor som är analfabeter, och helt saknar medel är det omöjligt att ta sig någonstans. De är fast i sin situation.

Vi åker därifrån. En liten bit har utförts i hjälparbetet. En liten bit till förändring.