Arkivbild: TT
Sommarlovet är slut och nästa vecka börjar stora och små barn återigen skolan. För vissa är det allra första gången, för andra är det sista skolstarten innan vuxenlivet tar sin början.
Och även om väldigt många barn ser fram emot att återigen få träffa sina klasskompisar, finns det också väldigt många som just nu har ångest och en klump i magen. För dem är skolan en livsfarlig plats.
Närmare 60 000 barn känner så här just nu. Det är ett fullsatt Friends Arena, inklusive hela gräsplanen.
Mobbning är ett gigantiskt samhällsproblem. Det skapar ärr för livet hos den som drabbas. Jag brukar varje sommar lyssna på Sommar i P1 och det är inte ovanligt att var och varannan talare bygger stora delar av sitt program på hur mobbningen under skolåren har lämnat livslånga spår.
En färsk rapportfrån organisationen Friends visar att den mobbning som uppstår under ett år kostar samhället 17,5 miljarder under de kommande 30 åren. Bryter man ner det på kommunnivå kan man se att Skellefteå-, Norsjö- och Malå kommuner tillsammans har en mobbningskostnadpå 141 miljoner kronor under samma tidsperiod.
Visst, lidande kan inte mätas i pengar, men för att få politiker och makthavare att agera kan ofta ekonomi vara effektivare än känsloargument.
Men om nu 60 000 barn någon gång under ett år upplever sig mobbade, måste ju det innebära att det också finns minst lika många mobbare?
Jag vet, det är inte lätt att tänka sig det om sina egna barn. Men om vi på allvar ska kunna komma åt problemet med mobbning måste vi också inse att vårt eget barn kan vara den som mobbar.
I Friends rapport listar de ett antal saker man som vuxen kan göra om man misstänker att det egna barnet kränker andra. Främst handlar det om att skilja på sak och person. Det är de kränkande handlingarna som inte ska accepteras; anklaga inte barnet som person.
Det handlar också om att prata med barnet och få hen att sätta sig in i hur den utsatte kan tänkas uppleva kränkningarna.
Viktigt är det också att ha en bra relation och kontakt med skolan. I rapporten anser sig en majoritet av skolpersonalen ha tillräckliga kunskaper i trygghets- och likabehandlingsfrågor, men en tredjedel anser sig helt eller delvis sakna kunskaper.
Det finns alltså väldigt professionell personal som arbetar i skolan, även om medvetenheten också där kan bli ännu bättre.
Fråga också dig själv vad du som förälder kan göra för att stärka ditt barns empatiska förmåga och självkänsla. Lever du som du lär? Hur uttrycker vi vuxna oss i sociala medier, mellan varandra i hemmet, hur pratar vi om andra inför barnen?
Det är alltid bäst att börja med sig själv, men ack så svårt.
Om vi på allvar ska kunna komma åt problemet med mobbning måste vi också inse att vårt eget barn kan vara den som mobbar.
