Dagarna går väldigt fort här. Vi har nu kommit in i vardagen och känner oss trygga i att vara här även om hemlängtan kommer och knackar på dörren lite då och då. Varje kväll sätter vi oss alla fyra och reflekterar över hur dagen har varit - skönt att ventilera alla tankar.
Relationerna till barnen blir bättre och bättre varje dag, vissa har man kommit närmare än andra men vi försöker verkligen ge dem alla lika mycket kärlek. Barnen här verkar generellt må psykiskt bra, kanske för att de inte har något annat eller någon annan att jämföra sig med, många har dessutom bott här i flera år så detta är det enda liv de levt. Däremot är deras fysiska hälsa sämre.
Samtliga barn behöver mer kärlek, mat och sömn. Det som oftast är en självklarhet hemma i Sverige.
Barnen är väldigt kreativa i att hitta på aktiviteter och underhålla sig själva, vilket är inspirerande för oss som kommer från en plats där en iPad eller andra avancerade leksaker har blivit ett måste. Här anordnar barnen dancebattles mot varandra varje kväll, de spelar mycket fotboll, klättrar och sjunger.
De är också väldigt duktiga på att visa tacksamhet. Ett exempel är när de får mat. Trots att det sitter fyrtio hungriga barn mellan 2 och 14 år och äter lunch i samma lilla trånga matsal är det ingen som klagar, alla sitter tysta och lämnar inget på tallriken. När de ätit klart går allesammans och stoppar händerna i en hink utanför, diskar bort och därefter återgår de till sina sysslor eller lektioner.
Barnens skoldagar skiljer sig väldigt mycket från hur vi har det i Sverige. Lärarna har ingen större utbildning och tydligen är det vanligt att de helt plötsligt inte dyker upp på lektionen för de har bestämt sig för att sluta. Är det något barn som säger ifrån eller gråter så ryter lärarna alltid: "Stop crying or I'll beat you!”
De gånger vi kan så säger vi ifrån och säger att det inte är okej att bete sig så mot barnen. De är små, de behöver gråta och känna. Här får inte barn gråta, här ska de vara tysta. Och sjukt nog så finner dem sig i det.
Lektionerna i de små klassrummen är långa och enformiga. Här läggs ingen större fokus på pedagogik och olika inlärningsmetoder utan man kör bara på. Istället för att ge barnen tid att fundera och lära sig så tar man ett hårt tag om barnets hand, trycker pennan mot handflatan och skriver rätt svar.
Vi har även rengjort och plåstrat om variga sår från lärarnas hårda piskor. Betygsutdelning är inte alltid det roligaste. Det kan vara nervöst att få sina betyg i Sverige men här kan det innebära skillnad mellan en klapp på axeln eller ett slag av en käpp.
Idag fick vi veta om en fruktansvärd händelse innan vi kom hit. Det visade sig att en manlig lärare våldtagit en nioåring flicka på barnhemmet samtidigt som hennes fyraåriga syster såg på. Våldtäkten upptäcktes då flickan skrikit och andra barn slagit larm. Läraren fick sparken men personalen vågade inte anmäla detta till polisen. Man blir så förbannad.
När sådant händer så får läraren gå. That’s it. Polisen blir inte inkopplad då risken är att barnhemmet stängs ner under utredningen - det skulle innebära att fyrtio barn hamnar på gatan.
Idag beslutade vi oss för att anställa en ”social worker" till det barnhem vi bor på. Med hjälp av allas bidrag har vi kunnat betala dennes lön i sex månader framåt. Det känns viktigt att ha fler personer som kan vara barnens vänner, kuratorer och som ser till barnen bästa i alla lägen, då de flesta här bär på en tung ryggsäck i form av personliga trauman och upplevelser.
I nuläget är det bara tre personer som tillsammans ska ta hand om och laga mat åt fyrtiotvå barn vilket inte är tillräckligt.