POSTROCK. Säg den som inte använt Sigur Rós album ”()” som deppmusik under gråmulna dagar? Då, för sisådär elva år sedan var de med sitt fabricerade språk, ”vonlenska”, det mest intressanta man kunde lyssna på. I dag har det hunnit bli sju album sedan starten och det är svårt att tycka att det fortfarande är lika banbrytande. Bandmedlemmen Kjartain Sveinssons avhopp efter förra albumet har, tack och lov, inte resulterat till en blekare ljudbild utan Sigur Rós fortsätter att leverera. Men det är ändå svårt att inte önska något mer från ett sådant rutinerat band. Nästa gång hoppas jag att de tar isländska stormar och vulkanutbrott som inspiration för att få till lite mer av den dramatiska känsla som ”Brennisteinn” och ”Stormur” bjuder på. För det är just de långsammare spåren som drar ner betyget.
EMILIE SJÖLUND
