När Kjell Larsson kommer med mat dröjer det inte länge förrän renarna flockas kring honom. Foto: Bertil Sundkvist.
32 av landets 51 samebyar har ansökt om katastrofstöd. Rovdjurstrycket är hårt.
– Blir det nu en sen och lång vår kan det bli en katastrof för näringen, säger Tomas Juuso, renskötare i Luokta-Mavas sameby.
Runt fikabordet i Vuolda, norr om Arjeplog, i det som en gång var renforskningsstation, sitter Kjell Larsson, Anders-Erling Fjällås och Tomas Juuso. De tillhör tre olika samebyar, Ståkke, Semisjaur-Njarg och Luokta-Mavas, och de är överens, renbetet har aldrig varit så dåligt som i vinter.
- Betet är i princip obefintligt. Där vi brukar hålla till på vintern, i Piteå-Öjebyn och vid Vidsel är det isbelagt på marken, säger Kjell Larsson.
Han har helutfordrat renarna i hägn efter renskiljningen men flyttar nu hjorden till Jäkna-området där det finns ett visst mått av bete. Han räknar dock med att stödutfordra. Så länge som snödjupet är under 80 centimeter klarar renen att gräva och hitta egen föda.
Förr, när snön blev djupare, gick renen över till att äta lav från träd.
- De lavskogar som behövs finns inte längre, konstaterar han.
Kjell Larsson, Anders-Erling Fjällås och Tomas Juuso är överens om att betet är dåligt från fjäll till kust. Det är till och med värre i år än katastrofvintern 2006-2007. Deras respektive samebyar har ansökt om katastrofstöd.
2006-2007 betalade Sametinget ut 25 miljoner kronor i katastrofstöd till 32 samebyar. Det är pengar som Sametinget måste begära från regeringen. Blir det inga pengar så blir det heller inget stöd.
Kristina Hotti, administrativ handläggare på Sametinget säger att renägare kan få 50 procent, exklusive moms, i katastrofstöd. Resten får renägaren stå för själv.
Kristina Hotti har varit med och inventerat renbetet i Norrbotten. Hon har konstaterat att det är is på marken närmare kusten och annars en hård skorpa av snö.
- I norra Norrbotten var det bra fram till blidvädret med regn som varade i tre veckor, säger hon.
Sören Långberg från Klippen har inventerat betet från Umeåälven och norrut och ser problemen.
- Där det är platt mark är det isigt. På vissa backar och älvkanter är det barfläckar där det finns visst bete men det är bara att konstatera att lavhedarna är ”låsta”.
De samebyar som flyttade tidigt till vinterbetet vid kusten måste utfordra sina renar. De som är kvar i skogslandet har det lite bättre, även om utfordring är ett måste. Men det finns ett annat problem – rovdjuren.
- Här har vi både järv och lo, i Vidsel och Nattberg har vi bara lo och i Piteå inga rovdjur.
Anders-Erling Fjällås som utfordrar sina renar i Pleutajokk, på norra sidan av Hornavan, kommer att stanna där hela vintern.
- Rovdjuren har en konstant närvaro. Vi kör runt och vaktar men visst hittar vi rivna renar. Trots utfordring strövar ju renarna runt och söker mat.
Renskötarna som sitter runt fikabordet är överens att utfordring är ett nödvändigt ont.
- Renen mår ju bäst av den mat den gräver fram. Instängda renar blir lättare sjuka och smittar andra, säger Anders-Erling och tar ögonsjukdomen som härjade i Västerbotten för några år sedan som exempel.
Tomas Juuso berättar att hans grupp aldrig utfordrat i den omfattning som man nu gör.
- När jag började i renskötseln var de bra åren många och kom i rad. Då kunde man minnas det där dåliga året. Nu är det tvärtom, nu minns man det bra året.
Under en och samma månad hittade Tomas 54 rovdjursdödade renar.
- Och det var vad vi hittade. Vi hittar ju inte allt.
Anders-Erling konstaterar att ”han där uppe” har låst hela registret av renbete. Anders-Erling berättar att renskötare i Norge flyttat ut sina renar till öarna där barmark råder.
- Vi har inga öar att flytta till, och vi kan inte basera utfordring på det katastrofstöd vi sökt om. Vi måste basera den på renens behov och ta kostnaden, eller chansa och förlora hela hjorden. Det är som att välja mellan AIDS och cancer.
Larsson, Fjällås och Juuso är också överens om att denna svåra vinter kommer att få följdverkningar i form av minskad reproduktion.
- De vajor som inte får nog mat gör sig av med fostret, säger Anders-Erling.
Men att tänka i andra banor, att byta jobb är inte aktuellt.
- Nej, det här är något man är uppväxt med. Det är ett liv, säger Kjell.
Anders-Erling flaggar för något som turistverksamheten inte brukar gilla – skoterförbud.
- Vanliga vintrar är det inga problem, men i vinter måste vi kanske flytta till fjälls redan i mars och då kommer vi att begära att skoterförbud införs. I Semisjaur-Njarg har vi ju inga regleringsområden och Silvervägen skär rakt igenom vårt område.
Både Anders-Erling Fjällås och Tomas Juuso är av åsikten att det inte är själva skotertrafiken som är mest besvärlig. Det är spåren efter den. När betet är dåligt och renen benägen att vandra så kan en renhjord skingras om det finns skoterspår att följa.
- Jag tänker mig alltid för när jag kör skoter så jag inte gör sådana spår, säger Tomas.
