I januari 2012 meddelade medlemmarna i hardcorebandet Refused att de skulle återförenas på den amerikanska musikfestivalen Coachella. Bandet valde då att återvända till landet där de 14 år tidigare tog beslutet att gå skilda vägar och kort efter splittrandet skickade ut pressmeddelandet ”Refused are fucking dead”. Ett meddelande där de, förutom att bekräfta sin splittring, beordrade alla tidningsredaktioner att bränna eventuella bilder på dem.
Få förstod nog då vilken betydande roll Refused skulle ha. Både när det gäller bandets sätt att blanda genrer och göra en alldeles egen typ av hardcore, men inte minst när det gäller deras övertygelse att inte äta kött samt avstå från droger och alkohol. Ett ställningstagande inom hardcorescenen som i folkmun kallas straight edge. Också ett val mamman till bandets trummis, David Sandström, beskriver som en ”dröm för alla föräldrar”.
Så enkelt blev det dock inte. Att som tonåring (vilket Refuseds medlemmar var under bandets första år) stå ut från mängden genom att välja bort vissa beteenden irriterade snarare omgivningen. Till en början åtminstone. Sedan kom ett skifte då fansen gjorde samma ställningstagande som sina idoler och det till viss del även spårade ur. Med nedbrunna Scan-lastbilar och mordhotade korvkiosksägare. Det som var en bra sak fick då en negativ klang över sig och trots att Refused spelade i princip varje kväll under flera år, i Sverige och utomlands, blev de ständigt accosierade med militanta veganer. Medan musiken hamnade i skymundan.
Även det ständiga turnerandet och ett krävande bokningsbolag tog bort suget att spela. Men också de översittarfasoner som David Sandström och den energiske sångaren Dennis Lyxzén utsatte de andra i bandet för. Det förklarar inte minst varför omsättningen av medlemmar var stor och framför allt varför Refused konstant saknade en fast basist. En uppgift som Jon Brännström, född och uppvuxen i Skellefteå, erbjöds och tackade ja till innan han fick spela gitarr istället.
Det ger knappast något mervärde att läsa ”Revolten rörelsen Refused” om man vill ta del av hemligheter kring bandet. Inte heller om man vill ha en tydlig förklaring över medlemmarnas koppling till det som författaren kallar för ”rörelsen”. För boken innehåller väldigt lite sådant. Vilket i sig inte är speciellt chockerande för de som vet hur slutna medlemmarna är. Men lite trist är det nog allt, med tanke på att många fans har längtat efter en bok om Refused.
EMILIE SJÖLUND