Renkalven blev tam som en hund

Hemma på gården i Avaås finns en renhage där man utfodrar gårdsrenar. Det har man gjort i många år nu. Och renarna förökar sig där. Så även i våras.

Men något gick snett för en av de nyblivna vajorna:

– Jag såg att hon inte brydde sig om sin nyfödda kalv. Hon slickade den inte ens, säger Åke Larsson.

Han gick dit med jämna mellanrum, men den nyfödda kalven låg där, övergiven.

Det händer ibland att vajor inte tar sig an sina små. Hade det hänt ute i naturen hade utgången blivit ödesdiger för kalven. Åke fortsätter:

– Jag tänkte nog avliva den, men så nämnde jag det för Ingrid, tänkte att hon ville se den. Därför lever den i dag, skrattar han.

För Ingrid var det den naturligaste sak i världen att prova ge den kärlek och omvårdnad. Hon är sådan. Hon värnar om liv.

– Den var nyfödd, värnlös och den hade rätt att få en chans till livet.

Och Ingrid får massor tillbaka:

– Ida är så trofast, hon följer varje steg jag tar. Hon vill sitta nära och gosa och är så kärleksfull, säger Ingrid.

Första dygnet matades Ida med råmjölk som lyckligtvis fanns hos en bonde i närheten.

– Då fick hon flaska var fjärde timme, även på natten. Det var som att ha ett spädbarn, säger Ingrid.

Nu, en månad senare, har Ida växt på sig. Hon har en egen "koja" i växthuset, men då hon är ute är hon lekfull, skuttar omkring i gräset, men släpper inte Ingrid ur sikte. När Ingrid går in i huset följer Ida med.

– Första tiden bodde hon ju här inne hos oss, så det är naturligt för henne att gå ut och in. Precis som en hund, säger Ingrid.

När Ida blir äldre ska hon släppas in i hagen till de andra renarna. Ingrid gruvar för den proceduren:

– Då kommer de andra att vilja mota bort Ida. Då måste hon vara stark nog att hävda sina rättigheter. Tills dess sköter vi om henne på bästa gårdsvis.