Elisabeth Wernesjö spelar en ung kvinna som väntar barn i "Episod".
Många har varit där, i en kärleksrelation som inte längre är som den en gång var, där irritationen puttrar i varje mening och friktionen är smärtsamt påtaglig. Det är också där, i tre olika parrelationer, som "Episod" tar avstamp. Vid första anblick är de olika – vi har det äldre paret som försöker sälja sitt hus, småbarnsföräldrarna som behöver ett gemensamt projekt och de unga som väntar barn tillsammans. Men den som försiktigt skrapar på ytan upptäcker likheterna i det vassa tonläget, i dynamiken där den ena tar alla initiativ och den andra bromsar.
De sex människoödena möts under en husvisning, där det äldre paret ska sälja familjehemmet i ett försök att lämna sorg och tristess bakom sig. Sakta krackelerar ytan, och paren tittar frågande på varandra och sin livssituation: varför gör vi det här? Vill vi leva våra liv på det här viset, eller är det ett resultat av upplevda förväntningar?
Allt utspelar sig inuti ett husskal, där alla skådespelare befinner sig samtidigt på scenen, som för tankarna till ett stiliserat dockhus. Och det är också så det känns – som att titta in och få en glimt av parens tillvaro, en glimt av det svarta som skaver mellan dem.
Lars Norén står för texten och därför är det heller ingen överraskning att "Episod" uppehåller sig i sparsmakat svårmod. Men samtidigt är det inte bara tungt och svårt, utan de skavande relationerna bjuder in till igenkännande skratt. Och det är just relaterbarheten som är den stora styrkan, där regissören Sofia Jupither förstärker känslan av att vi alla är mer lika än vad vi tror.