Oliver Bohman bjöd på sorglig pop.
Trots sin unga ålder är Oliver Bohman rutinerad Trästockakt. Fem år i rad har hans melankoliska, avskalade indiepop vuxit sig starkare och starkare på diverse Trästockscener.
När han under fredagskvällen tar plats på Scenen med bara en gitarr är det just ledsna strofer och olycklig kärlek som spelar huvudrollen. Inledande "Come home" sätter tonen – det är hjärtskärande sorgpop med en röst som håller på att brista, på det allra bästa sättet. Det finns mycket av en tidig Timo Räisänen i röst och uttryck.
"När varje steg är en skilsmässa från ungdomen. Den rinner av en, kvar blir minnen och nostalgi. Hur mycket du än vill backa tiden, stanna upp, vända om, så är sanningen att åren har gått. Framför oss är ett mörker med oändliga möjligheter." Så beskriver han själv sin musik och på många sätt känns området runt scenen precis så – som jämngrått duggregn istället för värmande kvällssol.