Hästpojken fick publiken att dansa.
Hästpojken på Trästockfestivalen känns ungefär lika självklart som E-Type på Stadsfesten. I våras stod det klart att duon var tillbaka med ett nytt album efter fem års tystnad och när spåren tog plats i undertecknads spellistor kändes det orimligt med en line up utan Martin Elisson och Adam Bolméus.
Det verkar också den något för glesa men väldigt energiska publikskara som samlats framför Norran-scenen tycka. Några minuter efter 21 gör Hästpojken entré till textrader om ångest, som sig bör, och fortsätter på samma välbekanta, vemodiga tema.
Om det är någon gång Hästpojken kommer till sin rätt är det på en festivalscen i sommarnatten – låtarnas smutsiga, röjiga skevhet blir påtaglig på ett sätt som ingen hörlur gör rättvisa.
Martin Elisson, som står för sång, rör sig mellan spretig dans och rader om att hata den man är ihop med. Det är djupaste mörker, dansanta trummor och bitterljuva avslut i en och samma spelning. Samtidigt anas mer vuxna nyanser i det senaste materialet – som i spåret "100 dagar" där han sjunger att "man vill ju vara lycklig här i stunden, men också när man kommer tillbaks."
Ibland blir det för mycket stök, där gitarrerna tar över och textraderna drunknar. Men samtidigt, är inte det precis så som Hästpojken ska vara?
"Hästpojken är död" heter deras album. Jag skulle säga att han i allra högsta grad lever.