Lena Philipsson imponerar under andra halvan av konserten.
2006 var senast Lena Philipsson begav sig ut på en klassisk sommarturné, men nu – tolv år senare – är det dags igen. Och det var ett regnigt Skellefteå som fick premiärspelningen.
Strax efter 22.30 på torsdagskvällen uppenbarar sig ett välbekant ansikte på torgscenens backdrop. Till tonerna av buggig pop gör sedan huvudpersonen entré, och det står snabbt klart att hon står med foten stadigt i det årtionde hon slog igenom. Det är rosa klänningsfodral, neon och dansvänlig discopop.
Det börjar trevande med låtar som "Oktober" och "Kunde va din mamma", men allra tydligast märks premiärnerverna när hon ska ta sig an hiten "Om igen" på piano. Efter ett par försök utbrister hon skämtsamt att de helt enkelt får lov att skippa den.
Sedan händer något. Till tonerna av "Delirium" är det som att Skelleftepubliken äntligen vaknar, tillsammans med Lena Philipsson. Den dämpade, regniga stämningen är som bortblåst och sakta men säkert börjar atmosfären matcha de magentafärgade strålkastarna. Dansfesten fortsätter vidare in i "Lena Anthem", som på många sätt sammanfattar Lena Philipsson när hon är som bäst – medryckande, uppfriskande kaxig och dansant.
Hitkavalkaden knyts ihop med några få meningar, och de personliga anekdoterna, humorn och svärtan hon hängav sig åt i showen "Jag är ingen älskling" lyser med sin frånvaro. Men samtidigt – är det inte gott nog att få en hel publik att skriksjunga "Det gör ont"?
Förhoppningsvis är premiärnerverna bortblåsta vid nästa turnéstopp, och resten av Sverige får uppleva en spelning som gnistrar ända från början.