ROCK. ”Ingen skriver saker rakt ut längre. Obegripligt nog begränsar de sig till att skriva fucking kärlekslåtar”, ryter Primal Screams sångare Bobby Gillespie i en intervju med Expressen. Sångaren som gjort sig minst lika omtalad för sitt tunga drogberoende, numera ren (?), bestämde sig inför ”More light” att göra en platta om samhällets mörka sidor. Missbruk, våld och orättvisor är några av ämnena som tas upp på bandets tionde album.
Med det är tiden från ”Screamadelica”, bandets mest hajpade album från 1991, nästan lämnad. Än finns influenser från reggae, Hacienda (Fac 51) och psykedelisk rock men de är betydligt mer nedtonade. Faktum är att redan på första spåret ”2013” så vet man att ”More Light” kommer bjuda på något helt annat. Och helt ärligt så känns det rätt så härligt att Primal Scream har lämnat det gamla bakom sig. Det är svårt att inte beundra ett band med 30 år på nacken som lyckats göra sig betydligt mer uppdaterade nu än vad de varit på länge.
1960-talets funk och blues möter Bobby Gillespies poetiska röst i vad som är albumets bästa spår, ”Tenement kid”, och man vet att detta kommer stanna hos en betydligt längre än vad Primal Screams tidigare album gjort. Och visst, ”More light” har en del svagare spår, men de är få, väldigt få.
EMILIE SJÖLUND
