Programmet, som i varje avsnitt hjälper folk som varit med om en svår sjukdom, olycka eller annan traumatisk förändring i livet, har tidigare aldrig spelat in längre norrut än Kramfors. Tills nu.
Burefamiljens historia berörde tv-teamet. Pappan i familjen dog i cancer och lämnade efter sig två söner och ett hus som inte renoverats färdigt.
– Den första gången jag var här och träffade familjen grät jag jättemycket. De berörde mig. Den här familjen har två grabbar och då blir det helt plötsligt på riktigt eftersom jag också har det, säger Sofia Wistam och fortsätter:
– Det blir jättekänsligt för mig. Jag vet hur det skulle knäcka mina pojkar att förlora sin pappa.
Hon tillägger att programmet också innehåller styrka.
– Det är en tv-serie om väldigt starka människor. Personer som har klarat av det vi tror att vi inte skulle klara av – att förlora en närstående. De visar att man klarar av mycket mer än man tror.
Hon leder programmet tillsammans med radarparet Mattias Särnholm och Johnnie Krigström, som annars är mest kända för inredningsprogrammet Roomservice.
– Det är små firmor och lokala firmor som hjälper till, vilket är jättekul. De är alltid positiva, man får andas lite ”Burekänsla” bland de som bor här, säger Mattias.
– Bureå har behandlat oss väl, men det var lite jobbigt häromdan när det blåste 17 sekundmeter och snöade. Då fick man veta att man levde, tillägger Johnnie.
Att ”änglarna” varit på orten den senaste veckan har förstås blivit den stora snackisen i bygden.
– De har morgonfika på ett ställe där går de igenom snackisarna, vem som är här och varför, man blir granskad. De hade kommit fram till att de är bra, de där änglarna. Så vi får vara kvar här, säger Mattias och skrattar och tillägger:
– Ett godkännande från Burebornas niofika känns bra.
Sofias änglar är inne på sin åttonde säsong. Vad är det som gör den till en sådan succé?
– Folk är trött på skit i världen. Här får man se en massa glädje och folk som får saker som förtjänar att få det. Det här är mer än ett tv-program. Vi förändrar liv, säger Sofia.
Den första gången jag var här och träffade familjen grät jag jättemycket.