Striktare regler. Olyckan ledde till att reglerna för passagerarlistor, nödutgångar och räddningsutrustning skärptes på alla färjor som trafikerar Östersjön.
Solen lyser över vattnet. Det är näst intill vindstilla. Några vågor finns det inte att tala om. Tage Hellgren tar några kliv ut på stenarna och tittar ut över havet vid campingen i Boviken utanför Skellefteå.
– Jag tänker inte på Estonia så ofta. Däremot är det många som frågar mig om Estonia fortfarande, säger han.
– Men visst har jag funderat på varför jag överlevde och inser att jag haft tur, fortsätter han.
Att tillbringa tid på havet har aldrig varit ett problem för Tage efter katastrofen.
– Redan sommaren efteråt körde jag min egen båt, säger han.
Den 27 september 1994 klockan 18.00 svensk tid lämnade fartyget Estonia hamnen i Tallinn med 989 människor ombord. Av dem skulle bara 137 komma i land igen. Att Tage åkte med Estonia just den natten var en slump. Han hade en lång bakgrund inom sågverksindustrin och reste tillsammans med två affärsbekanta från Stockholm. Hans bekanta funderade på att investera i sågverk i Estland och Tage följde med som rådgivare.
– De bokade resan åt mig på lördagen och på måndagen åkte vi över till Estland. Tisdagen ägnades åt att titta på sågverken och på kvällen gick vi ombord på färjan som skulle ta oss från Tallinn till Stockholm.
– Det var en helt vanlig båtresa. Jag ringde hem till min fru och frågade vad jag skulle köpa för parfym i taxfreebutiken, säger han.
I haverikommissionens rapport som gjordes efter olyckan står det: ”Klockan 19.00 regnade det och vinden var stark. Det blåste 20-25 meter per sekund. Vågorna var upp till fem meter höga, men atmosfären ombord var bra trots att fartyget gungade. Hastigheten var rätt hög för att Estonia skulle kunna hålla tidtabellen.”
Då hade passagerna och besättningen ingen aning om de några timmar senare skulle kämpa för sina liv i ett iskallt Östersjön.
– Jag har inget minne av att färjan var sen eller att det var dåligt väder. Tvärtom i finska viken var allt lugnt. Det var senare ute på öppet hav som sjögången startade.
Tage och hans sällskap satt i restaurangen till den stängde.
– Man såg ganska snart att vågorna var rejält stora. Det gick ordentlig sjö och det kändes obehagligt, säger Tage.
Hela båten gungar och de känns osäkert att gå tillbaka till hytten för att sova. Sällskapet går istället till karaokebaren. Där underhåller trubaduren och kryssningsvärden Pierre Isacsson gästerna. Han spelar sin stora hit "Då går jag ner i min källare” och stämningen är på topp. Tage ställer sig nära utgången. Plötsligt kränger hela båten till och glasflaskor med sprit ramlar ned från hyllorna och musikanläggningen glider över golvet.
– Då ser jag skräcken i den kvinnliga bartenderns ögon, säger Tage.
Färjan befinner sig nu sydväst om finska Utö. Tage springer ut från baren och tar sig upp på däck. Fartyget lutar kraftigt och det är svårt att hålla balansen. Öl från glas som krossats i baren rinner ned över Tage i trappan. Han lyckas få tag på en flytväst och hjälper till att dela ut flytvästar till andra passagerare.
– Jag ser att vi hade slagsida och jag förstår att nu var det riktigt illa. Där och då tror jag aldrig att jag ska överleva.
Det råder nu panikstämning och folk i pyjamas och boxershorts kommer ut ur hytterna. Enligt Tage gick ingen information ut till passagerarna och elen slogs av och på tre gånger innan den slutligen försvann. Slagsidan ökade och på bara tjugo minuter låg Estonia helt på sidan.
– Nu går vi till botten tänker jag.
Tage minns sedan hur han går över skorstenen på båten och hur han fångas av en jättevåg som tar tag i honom och för honom ut i vattnet.
– Jag är ingen duktig simmare men jag lyckas ta mig till en livflotte som var fylld med vatten. Det blev min räddning.
Vattnet gjorde att flotten följde med vågorna och inte välte. Där låg han ensam i flera timmar i det tiogradiga vattnet medan havet rasade utanför flotten.
– Jag tänkte på min familj. Jag tänkte att min fru Gunilla och barnen klarar sig utan mig, men sedan tänkte jag på barnbarnet Lovisa, 3 år. Hon ska inte bli utan morfar.
Tage tror själv att det var tankarna på Lovisa som höll honom vid liv. I dag är Lovisa vuxen och har också blivit mamma.
– Så nu är jag inte bara morfar utan gammorfar också, säger Tage och ler.
Fyra timmar senare kom räddningen. Han blev upptäckt av en helikopter och när ytbärgaren hissade upp honom slocknade han.
– Mitt nästa minne är från färjan Silja Europa där jag ligger inbäddad i varma filtar uppe på däck. Därefter tog de mig till färjans sjukstuga, efter någon timme bad jag sjukvårdaren att kontakta min familj för att meddela att jag mådde bra, men de inte fick kontakt med land.
Då hade hans familj väntat på ett livstecken i flera timmar.
– Först klockan 11.30 kunde de meddela att jag klarat mig. Det måste ha varit jättejobbigt för dem som var hemma, säger Tage.
I sällskapet som Tage reste med överlevde Jan Grafström medan den tredje mannen omkom.
– Jag och Jan Grafström har träffats efter olyckan men har ingen kontakt idag, berättar Tage.
Redan ett år efter olyckan åkte Tage katamaran mellan Malmö och Köpenhamn. Han upplevde då att det kändes otäckt att bli instängd och frågade en besättningsman var nödutgångarna fanns.
– Han svarade då att det behövde jag inte veta för båten var osänkbar. Då gick jag bara därifrån. Jag orkade inte säga något mer.
Men han har aldrig åkt färja mellan Stockholm och Tallinn efter den 28 september 1994. Hur upplevelsen den där kalla höstnatten för 20 år sedan har förändrat honom har han svårt att avgöra.
– Jag tycker inte att det är så stor skillnad.
Fast han nämner en liten bagatell.
– När vi hade inbrott i stugan reagerade polisen på att jag inte var så uppjagad. Kanske värderar jag inte saker lika högt som tidigare och jagar inte upp mig för förstörda eller förlorade saker.
Orsaken till att Estonia sjönk anses vara att bogvisiret bröts loss i de höga vågorna, och att vatten strömmade in på bildäck. Dessutom höll färjan en hög hastighet för att hålla tidtabellen.
– Jag märkte inte att båten körde fort. Jag kände av sjögången men hade ingen uppfattning om båten gick hårt eller inte.
Dessutom var Estonia konstruerad för att gå i skärgårdstrafik och inte på öppet hav. Estonia hade tidigare trafikerat sträckan Umeå och Vasa, men vågorna på Bottenviken är betydligt mindre än på Östersjön.
Men när det gäller ansvarsfrågan tycker Tage att den aldrig riktigt har lösts.
– Det har aldrig framkommit att någon gjort något fel.
– Jag har känsla av att de döljer något. Att vi inte har fått veta allt.
Jag tänker inte på Estonia så ofta. Däremot är det många som frågar mig om Estonia fortfarande.
Minns tillbaka. Det har nu gått 20 år sedan Estonia förliste men för Tage Hellgren har händelseförloppet inte bleknat med åren.