Hon vet själv inte varför hon hamnade på särskola när hon var tio år.
– Lärarna tyckte väl att jag hade lite svårigheter i skolan, säger Olivia.
Enligt utredningen så ansåg de att hon hade autism och lätt utvecklingsstörning.
Läs mer: Det säger Socialkontoret i Skellefteå
När hon var 13 år gjordes en ny utredning, som var en språklig.
– Jag har alltid haft svårt med språket, säger hon och fortsätter.
– Då visste de inte om jag skulle gå på särskola eller vanlig skola. Det blev att jag fortsatte på särskola.
När Olivia var 16 år rymde hon från sin fosterfamilj. Hon hade då bott hos en familj i norrland i drygt tre år. Familjen hade som mest nio barn samtidigt, vissa med Asperger.
– Jag mådde jättedåligt av att bo där, de har varit mina värsta år. Jag grät varje natt, säger Olivia.
I sju år gick Olivia i särskola, innan hon fick en sista utredning som både sociala och skolan var motstridiga att hon skulle göra en, men till slut fick hon det. När hon fick veta att hon skulle få börja vanlig skola blev hon jätteglad, och tanken när hon kom tillbaka till särskolan efter beskedet var "Japp, nu ska jag inte gå här länge till".
Tillbaka i Skellefteå
Det som föranledde att hon rymde, var en incident på väg hem från skolan. När hon kom hem gick hon direkt upp till sitt rum, hon hörde fostermamman säga, " Olivia har ett handikapp. Hon kan inte rå för att hon gör så där".
– Då blev jag jättesur, stannade uppe hela kvällen, åt ingen middag, packade väskan och klockan 7 på morgonen stack jag till min pojkvän, berättar hon.
Hon ringde till sin handläggare på sociala och berättade att hon kommer att rymma. Det var då hon hamnade hos släktingarna i Piteå. Hos dem fick hon bo, tills hon i december fick en egen lägenhet. Men vägen dit har inte varit enkel.
Mammans bortgång
Hennes mamma dog för drygt ett år sedan. Eftersom hon hade sju månader tills hon var myndig ansåg sociala att hennes pappa skulle bli vårdnadshavare under dessa månader. En pappa som hon bara träffat några gånger och inte haft mycket kontakt med.
– Men de hade inte frågat mig, vad jag ville! Jag tycker jag var gammal nog för att få säga vad jag ville, säger hon.
Det var en jobbig period för Olivia, efter sin mors bortgång grät hon oavbrutet i tre månader, behövde egen tid för att tänka igenom allt och läka. Men även om hon inte pratade om sina tankar och känslor, fanns alltid moster och morbror i närheten som stöd.
Optimistisk inför framtiden
Det har varit en ständig kamp med sociala, för att få upprättelse för de tappade skolåren och underhållningsstöd så Olivia kan koncentrera sig på att hämta tillbaka sina borttappade år. Idag läser hon in nian, till hösten har hon tänkt läsa in gymnasiet på folkhögskola.
– Jag har fått vänner nu i den klass jag går i, Men i början har det varit lite svårt att komma in i skolan, berättar hon.
– Jag ser framemot framtiden, vill gärna gå någonting som har att göra med smink och hår.
Hon säger att hon idag har hamnat efter i den sociala kompetensen, men att hon från en väldigt blyg och tillbakadragen flicka, idag vågar prata med folk och pratar mycket mer.
Ett råd hon ger till andra,
– Kämpa! Ge inte upp framtiden, så småningom blir det mesta bra.
Släktingarna starkt kritiska
– De har inte sett till barnets bästa, säger hennes moster.
Efter att Olivia flyttat in hos moster och morbror började de snart ifrågasätta om Olivia verkligen hade en utvecklingsstörning.
– Vi kontaktade skolan och ifrågasatte skolgången och ville ha en ny utredning. Som det var då hade Olivia inga framtidsplaner, säger hennes moster.
De är kritiska till hanteringen av ärendena kring Olivia, från första början. De känner att de involverade inte har brytt sig om barnets bästa i det här fallet.
– Hade hon inte rymt kanske hon aldrig hade fått en ny utredning om särskola. I den situationen hon är i nu skulle hon aldrig ha orkat strida själv. Vem hade då tagit striden för henne? Det värsta är att vi blir bollade hit och dit och får olika bud. Man känner sig maktlös, säger hennes moster.
– Till skillnad från andra i den här åldern, har hon ju ingen stöttning att vänta från föräldrar.
Anledningen till att de vill berätta om det som hänt är för att det inte ska drabba någon annan.
Fotnot: Olivia i artikeln heter egentligen någonting annat.
Jag mådde jättedåligt av att bo där, de har varit mina värsta år. Jag grät varje natt