Landstingspolitikern Carin Hasslow (L) har flera gånger lyft frågan om att starta ett hospice i Skellefteå. Vid senaste sammanträdet i landstingsfullmäktige fick hennes motion tummen ned från majoriteten.
Nu vädjar personal om att det startas ett hospice i Skellefteå.
– Långt ifrån alla vill dö hemma. Kanske orkar närstående inte med att sköta en svårt sjuk person hemma, kanske vill man inte att någon ska dö i hemmet, säger Ann-Britt Marklund.
Läs även: Politiker – ”Inget jag har hört förut”
Fler dör hemma
För sex år sedan lades Orkidéns fyra platser för vård i livets slutskede ned på lasarettet.
– Det ledde till att antalet som dog i hemmet, av de som var inskrivna hos oss, steg från 50 procent till 70–80 efter nedläggningen. Ur patientperspektiv är det inte bra. I Umeå där de har Axlagårdens hospice är det 30 procent som dör hemma, säger Ann-Britt Marklund.
– På morgonmötena vi har varje vecka är det ett stående önskemål att vi hade haft kvar Orkidén, säger Börje Wikman, sjuksköterska vid palliativ medicin på Skellefteå lasarett.
Till Umeå
Patienter från Skellefteå kan få plats på Axlagården, men det kan också innebära att man hamnar långt från anhöriga. Dessutom kanske man är så sjuk att man inte klarar ambulanstransporten dit.
– Många ställs inför svåra val, säger Jenni Fryxell, läkare vid palliativ medicin.
De påpekar att personalen på sjukhusets vårdavdelningar gör sitt yttersta för att erbjuda en bra miljö att dö i.
– När du är döende ska du ha en enkelsal och personalen måste skaffa fram en. Det kan innebära att andra flyttas ut i korridorer, säger Börje Wikman.
– Ofta får de bra vård. Men vi har också sett motsatsen – människor som mår illa, har svåra smärtor och ångest, säger Jenni Fryxell.
Tufft läge
Situationen kan också förvärras ifall det går vinterkräksjuka eller andra infektionssjukdomar på avdelningen med många sjuka patienter och även personal.
– Dessutom är det svårare att vara anhörig på ett rum på vårdavdelningen, att kunna röra sig utanför rummet och få frid och ro, säger Ann-Britt Marklund.
De tycker att även döende patienter borde ha rätt att behandlas av specialister inom palliativ vård, precis som att kirurgpatienter behandlas av experter på deras åkommor.
– Vi vet att det finns patienter på vårdavdelningarna som vi skulle ha behandlat annorlunda med våra specialistkunskaper, säger Ann-Britt Marklund.
Kan inte göra om
Deras oro är i första hand att patienter ska fara illa då de tvingas dö på ett sätt de inte önskar.
– Det handlar om att skapa jämlik vård i länet. När man ska dö har man ingen chans att göra om det, säger Börje Wikman.
Deras förslag är att det skapas palliativa platser när sjukhuset byggs om. De konstaterar att det skulle gå att bygga på fler våningar där det ska vara vårdplatser.
De uppskattar att det skulle behövas åtta till tio stycken.
– Kanske kan vi göra ett samarbete med kommunen. De kan ju också behöva platser. Det här ger en stor möjlighet att hjälpas åt, säger Börje Wikman.
Vad vill ni säga till politikerna?
– Kom hit och försök att sätta er in i vad vi sysslar med, säger Börje Wikman.
Sjuksköterskorna Anna Marklund och Jane Larsson är också starkt kritiska till att det inte finns palliativa vårdplatser på Skellefteå lasarett. ”Döende patienter konkurrerar med andra patienter men de måste få vår tid ”, säger de.
Vi befinner oss på kirurgavdelning två, i lokalerna där Orkidén tidigare fanns. Jane Larsson är tillfälligt utlånad från avdelning åtta för att det saknas personal.
– Egentligen är det här en akutkirurgisk avdelning, men de patienterna hamnar i skymundan, eftersom vi har många cancerpatienter och palliativa patienter som behöver platserna, säger Anna Marklund.
Vägg av ångest
Det tar tid att lindra smärta och illamående, men framför allt är det sociala tidskrävande – att prata med en patient med ångest eller anhöriga.
– Man kan ibland känna en ångestvägg när man går in i ett rum med en döende patient. Det tar tid att prata med dem och det måste få ta tid, säger Jane Larsson.
På avdelning två finns 20 vårdplatser med utrymme för två överbeläggningar. På avdelning åtta finns 10 plus två platser.
– I dag är hälften av patienterna palliativa här på avdelning två. Rent krasst kan det ibland vara 90 procent palliativa patienter på avdelningen, säger Anna Marklund.
Svårt med barn
Många gånger innebär det stora prövningar för både personal och patient.
– Det kommer många yngre hit, kanske med små barn och det är en jättesvår situation att hantera. Det är inte en bra miljö för småbarn och vi har ingen utbildning i hur man hanterar krissituationer med små barn, säger Anna Marklund.
Hårt tryck på vårdplatser innebär också att det är svårt att hinna ta paus, ens för lunch.
– Patienterna säger; gud vad ni springer och vill inte besvära, säger Jane Larsson.
– Det är synd, patienterna ska inte behöva känna att de inte ska våga söka vård eller att de inte kan fråga om hjälp om det är många patienter. Jag blir jätteledsen när jag hör det, säger Anna Marklund.
Saknar utbildning
De pekar också på att ingen på avdelningen har utbildning för att hantera palliativa cancerpatienter, deras ångest och anhöriga. Det kan till exempel handla om att ge extremt höga doser smärtlindring, hantera många dropp-pumpar och sövning.
– Vi har fått lära oss efter hand av patienter, av varandra, läkare och palliativa konsultteamet, säger Anna Marklund.
De tycker även att det är etiskt fel att flytta döende patienter mellan avdelningar, vilket de ibland tvingas göra på grund av platsbrist.
Dö i hissen
Det finns även palliativa patienter på avdelning åtta och eftersom den bara är öppen på vardagar måste de flytta patienterna till andra avdelningar på fredagarna.
– En gång tänkte jag, överlever den här patienten hissfärden. Det kändes inte bra. Och överlever de helgen ska de ibland flyttas tillbaka till avdelning åtta igen på måndagen, säger Jane Larsson.
De vill ha en palliativ enhet på lasarettet för dem som ligger för döden. Gärna i anslutning till cytostatikaenheten.
– Fick vi önska fritt skulle vi vilja ha en hospiceavdelning med tio platser. Det vore optimalt att bygga från grunden och bemanna med personal med rätt utbildning. För patienternas skull, säger Jane Larsson.
När man ska dö har man ingen chans att göra om det.