Det var inte bara Norran som hade svårt att utse en vinnare efter valet. Foto: TT.
Ett val har en del unika egenskaper som skiljer det från andra återkommande händelser. Den tydligaste så klart att det bara händer var fjärde år.
Visst, kanske någon invänder, men det gör ju typ sommar-OS också.
Förvisso, men är det inte sommar-OS så är det vinter-OS eller fotbolls-VM eller något annat gigantiskt evenemang som man inte kan fly ifrån.
De åren vi inte har val i Sverige är det sällan vi går bananas över alltingsvalet i Island eller vem som blir nästa president i Paraguay.
En annan aspekt är koncentrationen av händelser under en kort tid. Allting ska stötas, blötas, paketeras och slutligen tryckas under några få timmar från det att vallokalerna stänger tills tidningen ligger på hallgolvet.
Till sist har vi också de olika nivåerna. Riksdagsvalet i all ära, men det kommunala kan givetvis vara nog så intressant och spännande. I Norrans fall har vi dessutom ett helt gäng kommuner att försöka hålla koll på. Har man riktigt tur kanske man kan slänga in någon liten folkomröstning också som var fallet 2014.
Då redaktören oftast är en förutseende person hade han tänkt stöka bort sin egen röstning innan arbetstidens början. Men eftersom ”någon” just det här året hade kommit på att det inte behövs lika många röstningslokaler som tidigare, så blev en 90-minuterskö ett oöverstigligt hinder. I stället blev det till att rusa i väg mitt under brinnande produktion och blixtrösta just innan stängning.
Så med allt det sammantaget så kan man förstå att det är en mycket speciell upplevelse med en valsöndag på en tidningsredaktion om man har turen (eller kanske oturen …) att vara i tjänst då.
Och sedan, när man ligger där på golvet och alla partiledare utnämnt sig själva till vinnare, så funderar man; vem vann, egentligen?
Svaret är att det vet vi fortfarande inte.