POP/SOUL. I vad som kan vara popsveriges vackraste uppbrott stod de tidigare kärleksparterna Oskar Linnros och Veronica Maggio i varsin ände av en sällan skådad succé. Maggios ”Satan i gatan” och Linnros ”Vilja bli” berörde båda samma uppbrott, iklätt en modern soulkostym och med storpublik vid scenerna som följd.
När Linnros ska följa upp sin debut gör han det på ett mer lågmält sätt. Istället är det en enhetlig samling låtar där förstasingeln ”Hur dom än” visserligen har potential att riva konsertlokaler, men i övrigt är det fin popsoul som gör att Linnros nog får finna sig i att bli kallad för 10-talets Orup även i fortsättningen.
Förutom redan nämnda ”Hur dom än” kan ”Det är inte synd om dig” och ”Kan jag få ett vittne” nämnas som spår där det bränner till lite extra på en i stort välljudande skiva.
Det vore lite väl mycket att säga att Linnros har mognat – detta är blott hans andra skiva – men att skapa en skiva istället för en samling låtar är i min bok stort. Om än det i detta fall inte håller riktigt hela vägen.
ANDERS SAMUELSSON
