Har nog. Anna Marklund är orolig för att patienterna ska behöva ta för mycket eget ansvar.
Kommunerna i Västerbotten tog över hemsjukvården från landstinget 2013. Organisationen dras fortfarande med problem. Framför allt handlar det om gränsdragningar, om vem som ska göra vad och vem som ska betala för vad.
Läs även: Ansvarig: ”Vi vet vad vi ska göra”
För ett år sedan berättade Norran att situationen var tuff för sjuksköterskorna inom den kommunala hemsjukvården. I augusti publicerade Norran en artikel om att revisionen hittat brister hos hemsjukvården. Bedömningen var att hemsjukvården i begränsad utsträckning bedrivits på ändamålsenligt sätt.
Nu larmar personal inom landstinget att det fortfarande är otydligt vem som ska göra vad – kommunen eller landstinget.
Blir kvar
Enligt sjuksköterskan Anna Marklund, på kirurgavdelning två på lasarettet, fungerar samarbetet med hemsjukvården dåligt. Samma dag Norran ringer har de en patient som de inte lyckas skicka hem eftersom hemsjukvården säger att de inte klarar uppdraget.
– Det är ett svar vi ofta får när vi vill skicka hem en patient. Att de exempelvis inte har hanterat dropp på fem år och inte klarar av det, säger hon.
– Jag tycker det är konstigt, för vi har samma utbildning. Även vi måste ibland göra nya saker som vi inte gjort på länge, säger hon.
Hon får medhåll av Börje Wikman, sjuksköterska vid palliativ medicin:
– En del patienter behöver antibiotika intravenöst. Hemsjukvården tycker det är för avancerat. Vi tycker inte det. Hemsjukvården bör klara det, men ofta säger de nej när sjukhuset ringer, säger han.
Vissa tider
Ett annat problem när det gäller antibiotika är att den ofta ges tre gånger per dag, med en dos på kvällen och även förstås under helgtid.
– Då finns det ingen som kan göra det i hemsjukvården. I de fall de gör det så är det bara på vardagar under dagtid. Det här har vi diskuterat i flera år, säger Börje Wikman.
De patienter som drabbas och tvingas stanna på sjukhus är exempelvis de som har en stomi som är svårbandagerad, som behöver näringsdropp eller sondmatning.
Anna Marklund tycker att ansvaret många gånger läggs tillbaka på patienten, vilket hon tycker är fel.
– Patienten har många gånger inget val. Antingen lär de sig hantera saker själva eller så får de inte gå hem. Det innebär till exempel att de ska sköta sina centrala infarter själva, med allt vad det kan innebära med risk för infektioner, stopp, luft i kärlen eller för högt tryck i slangarna, säger Anna Marklund.
Hon tycker att det borde ordnas utbildningar för personalen inom hemsjukvården.
– Det är inga svåra saker. Det är konstigt att patienterna kan lära sig det här, men inte de som har tre års högskoleutbildning. Det kan räcka med att en ur personalgruppen kommer hit så kan vi visa och så kan de utbilda kollegorna eller så kan patienten själv i vissa fall visa dem, säger hon.
Du låter frustrerad?
– Oja, det är en väldig frustration och patienterna far illa.
Vad gör ni för att förändra situationen?
– Vi har lyft problemen med cheferna, som lyfter det vidare. Men jag upplever inte att vi får några svar. Det är som att dunka huvudet mot väggen, säger hon.
Är det problem på fler avdelningar på lasarettet?
– Ja, även på kirurgavdelning åtta, medicinkliniken och ortopedavdelningen.
Enligt Börje Wikman orsakar oklarheterna oenighet och frustration mellan personal och läget har varit låst.
– Det blir speciellt jobbigt på sommaren då cheferna har semester och vi ska slåss sinsemellan. Sköterskorna på lasarettet får ägna många timmar åt att hitta någon som kan hjälpa patienterna i hemmet. Jag tror slutenvården har störst problem. Det blir mycket återinläggningar, säger han.
Är det något område i kommunen där det fungerar bättre eller sämre?
– Många områden verkar ha nya sjuksköterskor som inte har hunnit bli specialister. Men generellt kan man säga att det brukar fungera bättre ju längre från centralorten man kommer, säger Börje Wikman.
Det är konstigt att patienterna kan lära sig det här, men inte de som har tre års högskoleutbildning.
