Nu är dagen kommen.
Det är med blandade känslor som jag nu sitter här med mina sneda fingrar och trycker på tangentbordet.
Anledningen till att jag nu uppdaterar bloggen efter några veckor av stiltje är att jag ska knyta ihop säcken.
Sluta cirkeln.
Vika in årorna.
Nej, jag ska inte dö, men bloggen ska tyvärr gå den vägen till mötes.
Beslutet har vuxit fram under säsongen. Efter två fantastiska år kände jag att detta år skulle bli det bästa hittills.
Jag skulle utveckla bloggen och ta den till en ny nivå. Jag hade planer om att starta en innebandy-podd. Jag skulle vara på fler träningar, kunna följa med på flera bortamatcher och det skulle vara minst två ”Vinklat med Karlssons Klubba” i månaden. Gärna en i veckan.
Jag hade ambitioner och mål som skulle göra den här bloggen till något mer – något som skulle göra Skellefteinnebandyn mer färgstark och locka läsare från hela Sverige för att den skulle erbjuda hela Sveriges bästa innebandybevakning.
Något hände dock på vägen.
Efter en intressant försäsong, tog energin helt slut. Glädjen som hade varit att sitta och se innebandy hela dagarna fanns inte längre.
Glädjen blev till måsten och då är det något som inte står rätt till.
Det kändes som att jag var tvungenatt fara på varje innebandymatch. Jag kände inte att jag villefara på varje innebandymatch.
Sedan kunde jag för den delen inte vara på varje innebandymatch. Långt ifrån.
Jag har ett tränaruppdrag i Skellefteå FF:s akademi som jag brinner för och med det uppdraget har jag träningar från måndag till fredag och matcher på helgerna.
Med det uppdraget finns det inte så mycket tid över till att lägga den tid jag vill på bloggandet.
Men jag har i alla fall försökt få ihop allt under den här säsongen, även om det har varit med bland annat resultat.
Utebliven sömn och uteblivna måltider har blivit ett vanligt förekommande de senaste åren och det är inte hållbart i längden.
Men jag har i alla fall haft otroligt kul på resans gång. Fantastiskt kul, framtill nu.
Jag skulle kunna fortsätta med bloggen även nästa säsong, men då vore det med betydligt färre uppdateringar och det vill jag inte.
Gör jag något, vill jag göra det så bra som möjligt. Jag vill göra det bättre än någon annan.
Därför är jag inte sugen på att fortsätta med bloggen med ett halvt hjärta. Ska det göras, ska det göras helhjärtat, men varken den tiden eller orken har jag för tillfället.
Just därför har jag fattat beslutet att lägga ned bloggen.
Det känns otroligt ledsamt på flera sätt, men samtidigt är det en sten som lättar från mitt bröst.
Jag har velat fram och tillbaka, men till slut kändes detta som ett givet beslut.
Efter tre fantastiska år är det dags för min nasala röst att ta en paus från innebandyintervjuandet.
Dessa tre år har varit de roligaste i mitt liv. Jag har följt främst Gamla Stan och Skellefteå IBK i med och motgång. Varit med om tårar och Champagne-sprutande.
Jag har sett glädje blandas med sorg och det har varit ett privilegium att få följa dessa människor som brinner för sin sak och sitt intresse.
Jag vill av hela mitt hjärta tacka för att ni i vått och torrt alltid har ställt upp.
Jag vill tacka för att jag har fått följa er från nära håll.
De erfarenheter som jag har fått under dessa tre år kommer jag att bära med mig resten av mitt liv.
I framtiden har jag dock planer om att ta upp innebandybloggandet. Det ska jag absolut inte sticka under stolen med.
Det skulle vara väldigt intressant att få följa elitverksamhet på nära håll, om det så är i Umeå eller Skellefteå återstår att se.
***
I detta sista inlägg på Karlssons Klubba har jag dock ändå tänkt avsluta med lite åsikter och tankar. Detta är ju trots allt en blogg.
För vad krävs egentligen för att Skellefteå återigen ska få elitinnebandy?
Mycket, men inte så mycket som vissa tror – men tyvärr även mer än vad somliga tror.
Det finns inga genvägar till framgång. Skulle man ta en genväg och lyckas, skulle det ändå slå tillbaka på en snabbare än vad man tror.
Vad Skellefteinnebandyn behöver är en tro blandad med kunskap.
Det behövs genomtänkta satsningar och arbeten.
Man kan inte bygga för en säsong. Man ska bygga för en framtid.
Satsa på ungdomsverksamhet, sätt upp tydliga riktlinjer för hur föreningen ska satsa, men framförallt: göra det ordentligt.
Om man nu vill upp till allsvenskan, träna då fler gånger än tre pass i veckan. Ha fyspass. Gör något annat än bara fortsätta på samma gamla hjulspår.
Gör en helhetssatsning som garanterar att du hanterar att vara i allsvenskan när du har gått upp dit. Både ekonomiskt och sportsligt.
Ska man lyckas kommer det att krävas hårt arbete, och då kan man inte skylla på att tiden inte räcker till. Då borde man nog göra som mig och fråga sig om det är värt det.
Men ska Skellefteå som innebandystad lyckas kommer det att krävas samarbete. Det är oundvikligt.
Vi måste svälja stoltheten och våga samarbeta.
Att samarbeta i JAS är ett lysande exempel. Här får spelarna möjligheten att möta de bästa spelarna i Sverige och världen i sin åldersklass.
För mig borde det vara en självklarhet att vi alltid har minst ett lag varje år i JAS. Det är en grym erfarenhet som stadens stjärnskott ska få möjligheten att deltaga i.
Här tycker jag att vi borde ha ett stadslag. Inte ett Gamla Stan, inte ett IBS.
Ett lag som representerar STADEN Skellefteå. Inte en förening.
***
Vad tror vi då om nästa säsong?
Ja, den kan bli lite hur som helst. IBK lär nog få ett slagkraftigt lag på papperet. Jonathan Andersson är på väg hem och det är inte omöjligt att även en sådan som Johannes Övregård återvänder till laget.
Nu är inte dessa två helt klara ännu, men de är långt ifrån omöjliga.
Medan spelare ser ut att återvända till Skellefteå IBK, väntas ett par tongivande lirare lämna Gamla Stan.
Pär Forsman, Alexander Hedlund och William Holmlund är nog minnen blott för Gamla Stan. Sedan är även andra nyckelspelare som Linus Nyström och Oskar Tafvelin lite osäkra.
Det lär bli ett fantastiskt intressant Silly Season och jag tror faktiskt att båda Skelleftelagen kommer att ha två högintressanta lag på papperet när serien drar igång.
IBK för att de kommer att ha ett väldigt profilstarkt gäng med en målsättning att ta steget upp.
Gamla Stan för att många av de yngre som redan tagit stora kliv den här säsongen, kommer att växa ytterligare och få en större roll i laget.
Det stora frågetecknet för de två lagen är dock ledarrollen.
Och här är min åsikt väldigt tydlig.
Det lag som tar in Jonas Fahlman, om någon av dem lyckas övertala honom, kommer att vara bäst i stan.
Han är den bästa innebandyledaren i Skellefteå. Han är inte den smartaste innebandytränaren, men han är en jäkel att få grupper att dra åt samma håll och det är precis det som behövs.
Kompetensen finns egentligen redan hos spelarna.
***
Avslutningsvis vill jag bara tacka för mig. Som jag skrivit så har detta varit en fantastisk tid som jag inte ångrar en sekund på att jag har deltagit i.
Härnäst är det lite oklart vad som händer framöver för undertecknad. Jag har ett relativt nytt jobb där jag är heltidsanställd och jag kommer att fortsätta min satsning på att bli världens bästa fotbollstränare.
Det må låta löjligt, men jag är villig att ta den risken för att lyckas.
***
Tack för all tid tillsammans.
Tack för alla klick, åsikter och kommentarer.
Tack för att ni var med och stöttade min insamling till Parkinson-forskning.
Tack för att ni röstade fram denna blogg till Sveriges bästa.
Tack för allt.
Vi hörs och syns någon gång, men framtill dess – ta hand om er.
Mvh,
Johan Karlsson.