Foto: Björn Lindgren/TT.
”I dag är vi först och främst amerikaner, inte republikaner eller demokrater.”
Ordenär president Barack Obamas, dagen efter det historiska val i vilket Donald Trump valts till USA:s 45:e president.
Riktigt statsmannaskap visar sig i motgång. Ödmjukhet och respekt för demokratin är som viktigast när den känns som svårast att leva upp till. Detta även om motståndaren ägnat en stor del av sin kampanj åt att underminera valets legitimitet, hetsa mot oliktänkande och till och med svävat på målet när det gäller en av demokratins grundfundament; att möjliggöra ett fredligt maktövertagande.
Det är skillnaden mellan en populist och en demokrat.
Hur kunde det ske? är frågan som kommer att ställas i oräkneligt många eftervalsanalyser den närmaste tiden.
Här blir bland andra de amerikanska mediernasvaret skyldiga.
Faktum är att flera seriösa nyhetsmedier i USA i sin rapportering till en början betraktade Donald Trump som en anomali man inte behövde ta på allvar.
”Det var cirkusaktigt i början. Trump var så ovanlig och intressant att medierna nästan accepterade honom, trots att han uttryckte sig som han gjorde”, sägertill exempel journalistikprofessorn Christian Christensen vid Stockholms universitet.
Till del har bevakningen även byggt på magkänsla och avsky, snarare än saklig granskning av de alternativ som väljarna stod inför, vilket också kan vara en av orsakerna till att amerikanska medier (och även svenska medier för den delen) underskattat kraften i den väljaropinion som bevisligen tog sig till valurnorna i tisdags.
En väljaropinion som definitivt har sina motsvarigheter även i vår del av världen.
Trumps seger hyllas nu av högerextrema världen över. Om världens mäktigaste nation kan rösta fram en president som fyllt sin valrörelse med rasism, sexism och populism finns väl knappast något hinder för att samma sak också skulle kunna ske i andra länder?
I april och maj nästa år är det presidentval i en av Europas folkrikaste nationer, Frankrike. Att landets president efter det valetheter Marine Le Pen bör inte längre kunna förvåna någon.
I mars nästa år är det parlamentsval i Holland. Med Trump i Vita huset är det långt ifrån otroligt att Hollands näste premiärminister heter Geert Wilders, en högerextremist som vill förbjudakoranen, moskéer och islamiska skolor.
Under hösten 2017 hålls Förbundsdagsval i Tyskland, landet som fortfarande gör upp med arvet efter ett av världshistoriens största folkmord. Där blir högerpopulistiska Alternativ för Tyskland (AfD) en kraft att räkna med.
Och i september 2018 är det riksdagsval i Sverige. Att Sverigedemokraterna då blir riksdagens största partiär långt ifrån otroligt och med Trump i Vita huset ökar chansen (eller risken om man så vill) avsevärt.
Det populistiska glastaket har fallit.