Jessica Dhyr och Lars Eriksson har påverkats starkt av situationen hos de drabbade i chilenska Arica. Under torsdagen träffade de sex familjer, där barn och barnbarn fortsätter insjukna på samma sätt som sina föräldrar.
– Det finns inget stopp på det här. Inte ens döden är en befrielse för det här går i arv. Sjukan finns i husen, i luften och i kropparna. De har ingenstans att ta vägen, berättar Lars.
– De har drabbats oerhört hårt. Det är så sorgligt att se hur de mår och hur de bemöts av myndigheter, mina tårar rann vid ett tillfälle och kunde inte sluta, säger Jessica.
Hur märks sjukan av hos de drabbade?
– Vi har träffat en flicka som är 24 år gammal. Hon är döv, kan inte prata och har väldigt många sjukdomar. Hon var ett extremfall, men många andra går med kryckor och käppar. Mycket ligger också i det psykiska, att de hela tiden vet att de fortsätter bo i det här, berättar Jessica.
– Vi gick efter en liten gata, jag skulle vilja kalla det en gränd, där 27 personer dött i cancer. Det går inte att beskriva i ord hur fruktansvärt det här är, säger Lars.
– Det var max tjugo hus på gatan, inflikar Jessica.
Hur hanterar de drabbade familjerna det här?
– Det finns tysta protester längs gatorna, men de får sällan gehör för det. Vi har förstått att de bemöts väldigt märkligt, till exempel av sjukvården där de ses som besvärliga, berättar Jessica.
– På massor av hus hänger det svarta flaggor. Om någon har dött hänger man ut en sådan, också som en protest. Det händer precis överallt, säger Lars.
Hur skulle ni sammanfatta torsdagens möten?
– Vi förstod att vi skulle få en väldigt omskakande upplevelse, men varken jag eller Jessica kunde i vår vildaste fantasi förstå att det skulle vara så fruktansvärt, berättar Lars.
Vad har ni planerat under fredagen?
– Vi ska fortsätta träffa några familjer, sedan kommer vi ta oss till högen som fortfarande finns kvar. På kvällen ska vi vara med om ett möte där ett helt bostadskvarter samlats för information, bland annat om hur rättsprocessen går i Skellefteå, säger Jessica.