Katarina Barruk Foto: Britta Stenberg
Jag träffar Nicolai Dunger en stund innan framträdandet. En lugn, avslappnad artist som på något sätt tycks ha kommit "hem".
Han minns jukeboxen som stod i hörnet, fast han knappast kunnat vara särskilt gammal, då, när hans farfar steg upp långt innan soluppgången för att baka bröd till folket i Malå.
Själv är han uppvuxen i Piteå. Hade en lovande fotbollskarriär som han lämnade för att upptäcka livet, världen och sig själv.
- Jag reste till Australien, drog runt och träffade människor. Skrev musik. Fann storheten i att vara långt hemifrån och se andra delar av världen. Det är det som får människan att växa, att se nya saker.
- Jag spelade lite här och där. Jag var rätt blyg och försynt, gjorde inga större åthävor för att nå publiken.
Men så en dag; när han komponerat en låt till sin mamma, kanske för att han drevs av hemlängtan, fick han åhörare. Då förstod han att det han gjorde var bra.
- Det är ju en häftig känsla, att fatta att det som är fantastiskt inom en själv också kan betyda något för någon annan.
Därefter har han aldrig lämnat musiken.
Under tisdagskvällen ger han och hans spelkamrater Daniel Wikslund och Katarina Barruk Malåpubliken fina musikaliska upplevelser.
Katarina Barruk jojkar och sjunger visor och med sin glasklara röst får hon luften att vibrera. Experimentellt och folkmusikinriktat känns det när Daniel Wikslund spelar, vilket han gör så skickligt att man nästan tappar andan. Till detta ska läggas Nicolai Dungers visor som på ett annorlunda, suggestivt sätt borrar sig genom hudlagren och berör. En jojk med Jörgen Stenberg sitter bra som ytterligare kontrast i programmet.
Sammantaget en fin musikalisk sammansättning i ett program som nu färdas vidare, på sin rajd från Ammarnäs till kulturhuvudstaden Umeå.
Nicolai Dunger och Daniel Wiklund Foto: Britta Stenberg