Kerstin Holmgren Westerlund. Foto: Sofie Abrahamsson
De är sådana utmaningar 66-åringa Kerstin Holmgren Westerlund axlar nu för tiden i Marielund. Och lite andra saker.
Det ligger en hel del humor och självironi bakom Kerstin Holmgren Westerlunds tagna smeknamn ”nätkärringen”. Nät för att det är vad hon skulpterar i. Kärring?
– Det är väl passande? skrattar hon.
Två saker sticker ut på hennes tomt i Marielund, ungefär en halvtimmes körning nordväst om Arjeplog. Ett: tamrenen Anton som betar utanför ladan. Två: den hornprydda, ytterst verklighetstrogna älgskulpturen som gungar i blåsten en bit bort from Anton.
– Jag brukar inte vara den som blir nöjd över saker jag skulpterar fram, men den här älgen är perfekt, säger hon.
Så när som på klövarna som hon funderar på att fixa till. Och att benen kanske är aningens korta, tänker hon högt.
– Den är inte ett hastverk, den är inte ett konstverk. Den är ett mästerverk!
Och ju mer man tittar sig omkring, desto fler skulpturer lägger man märke till. En örn med utfällda vingar, precis som att den är på väg att lyfta. Ett tranpar på en farstukvist som väntar på våren och platsen på ängen där de brukar stå, en gädda som står lutad mot väggen vid köksbordet. Men ögonen vandrar ideligen ut genom fönstret på älgen. Hur går det till, funderar man.
– Den tog mig mellan 400 och 500 timmar att göra. Det gick åt 250 meter hönsnät och gud vet hur många meter ståltråd. Men när jag väl sätter igång blir det tunnelseende. Jag pysslar dag som natt tills jag är färdig.
Älgen har hon spraymålat i en mörkbrun nyans, men helt färdig är den inte ännu.
– Jag funderar på att ge den lite koppar också.
Konst och form har följt Kerstin genom hela livet, men har kanske inte alltid varit lika självklar som den är idag.
– Förr tyckte ju folk att man var pjollrig om man höll på med konst. ”He dig ut å arbet på riktigt” kunde man få höra. Det fanns ju inte på världskartan att man skulle studera konst på den tiden.
Hon hamnade inom omvårdnadsbanan och har många mil bland annat i korridorerna på äldreboendet Vaukagården i Arjeplog. Idag är hon pensionär Hönsnätsbanan upptäckte hon 2009.
– Det var en bekant som lade en beställning på ett renhuvud och min dotter tipsade om att jag skulle göra det i hönsnät. Omöjligt, tänkte jag då.
Sedan dess har det närmast vuxit fram ett zoo i Marielund. Ugglor, spindlar, myggor, ripor, skator…
– Tanken är att öppna en ateljé. Men först måste jag ha alster nog att fylla lokalen, säger hon.
Och Anton, tamrenen, ska nog ha funderat den dagen det stod en till ren i Marielund.
– Den var inte särskilt uppskattad. Han visade vart skåpet skulle stå och stångade resolut ikull sitt metallsällskap, skrattar Kerstin.
