Arrangörer. Peter Forsséll och Thomas Söderqvist. Foto: Stina Enmark.
Stora industridagen anordnades på Folkparken i Skellefteå under tisdagen, med säkerhetskultur i fokus.
Gustaf Seppelin Solli och Janke Wikholm berättade om olyckan vid Nordkalk i Luleå 2011 där Gustaf och sex andra skadades. En av dem avled av sina skador.
– Det var en smäll på kalkugnen i Luleå, en ångexplosion. Jag har ingen exakt placering av var vi stod när det hände. Det blev en turboeffekt, det eskalerade och gick fortare och jag stod väl kvar en sekund eller två för länge för att kunna ta mig ut, berättar Gustaf innan en stillbildsdokumentär får berätta resten av historien med hjälp av intervjuer med Gustaf och hans sambo Pernilla.
Det börjar i ett snöigt Luleå, när den då 19-åriga Gustaf blir uppringd och tillfrågad om att hoppa in och jobba den natten.
En stor klump kalk hade fastnat i ugnen som fortfarande var flera hundra grader varm. På plats blev Gustaf och de andras uppdrag att ta bort den.
Gustaf berättar att det var en vanlig kväll. Han gick på jobbet, tog fram sitt passerkort och försökte stjäla åt sig en av bilarna för att slippa gå upp till kalkugnen.
– Jag gick ner en våning för att titta på klumpen i ugnen.
De försökte få loss den på flera olika sätt, och efter en lång tids vattenspolning började bitar lossna.
Han har fått berättat för sig att de andra på plats hört en dov duns vid tillfället.
– Och det började gå lite för fort kanske. Ugnen gav allt och sen blev det ett vitt helvete.
Han sprang åt ett annat håll än de andra.
– Jag kröp ett tag och sedan började skinnet rinna av för det var för varmt. Jag la mig ner för att ge upp, för att dö.
När ugnen dånade på hade han panik ett tag, berättar han.
– Sen förlikade jag mig, såhär blev det. Jag tänkte, vad var det sista jag sa nu då? Hur blir det med min lillebror?
Då var han så bränd att det slutat göra ont.
En kollega griper tag i hans hand för att dra upp honom.
– Och då lossnade vad han trodde var handskar som han stod och höll i.
Men det var Gustafs hud.
Sambon Pernilla var hos sin mamma den kvällen. Strax efter elva hade hon och Gustaf sagt godnatt till varandra. Olyckan hände ungefär en kvart senare.
Under Gustafs sjukhusvistelse tyckte Pernilla det svåraste var att inte kunna röra vid honom. Tillslut fick hon tillåtelse att röra vid hans tår som inte var skadade. I slutet av februari åkte de hem. Då blev ansvaret med Gustafs mediciner, ungefär 33 stycken per dag, hennes ansvar.
– Jag var 18 år och livrädd att jag skulle ta ihjäl honom. Jag somnade med FASS uppslaget i mobilen.
Gustaf berättar om viljan att kunna göra det man alltid gjort och det man alltid velat. Hans dröm är att leva ett vanligt liv.
– Jobba, tjäna pengar, köra hoj.
– En vacker och obehaglig berättelse, konstaterar Sverker Olofsson, dagens moderator, efter filmens slut.
Det är inte juridiskt bestämt vem som är skyldig till olyckan. De var sju stycken från flera olika underentreprenörer som jobbade den kvällen.
– Jag ser det så att det är konstigt att man inte ifrågasatt att en kollega bränt sig vid ugnen tidigare den dagen, säger Gustaf.
De hade inte fått någon information eller instruktioner om hur de skulle sköta kalket.
– Är det den här karlakarl-kulturen som gör att det blir såhär, undrar Sverker.
– Det är klart. Jag var ny på banan, då ifrågasätter man inte gubbarna, när man kommit dit med mössan i hand och fått jobb.
Janke Wikholm är föreläsare och rådgivare i arbetsmiljö och ledarskap.
– Vi måste komma ut till unga, de måste kunna säga nej, säger han.
– Hur kan man begära att en ung människa tar det ansvaret? Är det inte en chef som ska ta det? undrar Sverker.
– It takes two to tango, de måste sätta ner foten, svarar Janke Wikholm.
– Ska arbetstagaren sätta ner foten?
– Alla ska sätta ner foten.
Gustafs utseende har också förändrats av olyckan.
– Jag bryr mig inte så mycket, men det är klart det märks. Folk tittar och frågar, barn framförallt.
Han berättar en anekdot om när han i sällskap med sin tolv år yngre bror besökte Pite havsbad och mötte en frågvis pojke som undrade över varför han var röd, och vad som hänt med vardera öra.
– Men barn måste få fråga, jag tar inte illa upp.
Gustafs råd till unga på farliga arbetsplatser är att våga fråga.
– Vi vill nå ut till arbetsplatser. Och för att nå ut måste man beröra folk. Alla som går praktisk utbildning bör se filmen. När de går ut kanske de har lärt sig att ifrågasätta. Vi behöver bättre chefer och medvetna arbetstagande, säger Janke Wikholm.
– Ska inte de med erfarenhet och chefer se till att de unga har koll? undrar Sverker.
– Det är någon-annan-ismen. Jag fick höra en bloddrypande historia av en finsk lokförare som jag jobbade med när jag var yngre, han berättade för att han inte ville att jag skulle göra mig illa. Det är allas ansvar att berätta.
Peter Forsséll, vd på Västerbottens handelskammare, och Thomas Söderqvist, general manager på Boliden AB, har arrangerat dagen.
– Vi vill att alla ska kunna komma hem från jobbet varje dag, säger Peter Forsell.
Att det är farliga arbetsplatser är inget att sticka under stol med, menar han.
De hoppas båda att denna dag ska hjälpa till att stärka lokala företag.
– Att de tar det till sig, investerar, gör riskanalys och genomför systematiskt arbetsmiljöarbete, säger Thomas Söderqvist.
– Man ska inte behöva gå utsocknes för säkert arbete.
Vad var det sista jag sa nu då? Hur blir det med min lillebror?
Föreläsning. Gustaf Seppelin Solli diskuterar med Janke Wikholm och Sverker Olofsson. Foto: Stina Enmark.