Studio. I stugan har kollektivet gjort om vardagsrumsdelen till en liten musikstudio. Foto: Maria Wallin.
Himlen har exakt samma färg som snön, som om ett dimgrått filter försiktigt lagt sig över tillvaron. De slingriga skogsvägarna tycks aldrig ta slut, snöflingorna har färgat granbarren vita, snålblåsten får träden att darra lite lätt. Mitt i det sceneriet, i en inramning som musikaliskt skulle kunna översättas till naturskön, långsam vispop, hörs raka motsatsen. Dovt basdunk, tempoväxlingar och klubbiga referenser letar sig ut ur den lilla stugan alldeles vid vägens slut. Innanför väggarna existerar nämligen ett litet, parallellt hiphopuniversum.
Djurparken är musikkollektivet som bildades 2014, efter att Anthon Johansson, David Lexholm, Jesper Trodal, Basse Davidsson, Gustav Elveros och Rasmus Wimby rört sig länge i samma kretsar. Historien om startskottet är snårig och innehåller många småstigar men sammanfattas kanske bäst så här: fester fyllda av spontan rap och en Skelleftebo med 1000 färdiga beats på datorn.
– Det var många efterfester där vi stod och rappade till klockan sex på morgonen, och sakta men säkert började vi prata om att göra något ihop, säger Basse Davidsson.
De 1000 färdiga beatsen var Gustav Elveros verk och innehöll ett sound som lade grunden till den första kreativa gnistan. I Anthon Johanssons, en annan före detta Skelleftebo, Stockholmskök föddes sedan konceptet Djurparken.
– Trots att vi båda kommer ifrån Skellefteå kände vi inte varandra när vi flyttade till Stockholm, så det var en rolig slump att vi sedan startade musikkollektiv ihop, säger Gustav Elveros.
Resten av medlemmarna har rötter i allt från Skåne till Göteborg, men det är 0910-generna som är anledningen till att Risböles utkant förvandlats till en studio. I drygt en veckas tid har tillvaron präglats av en sak – ny musik och musikvideoinspelning.
– Att åka iväg tillsammans och under en intensiv period skapa nya låtar har blivit vårt sätt att jobba, vi går in i en bubbla. Vi har hängt i allt från Indien i några veckor till Indonesien och Jamaica. Och nu är vi tillbaka här i Risböle, i mina föräldrars stuga, säger Anthon Johansson.
I den dramatiska naturen, stillheten och avskildheten hämtas inspirationen för att skapa musik som är motsatsen till stiltje.
– Vi alla kommer från olika genres rent musikaliskt, men gemensamt är att vi delar en kärlek till elektronisk musik. Jag tycker det är jättesvårt att beskriva vårt sound, men en mash-up mellan elektroniskt, hiphop och pop kommer ganska nära, säger David Lexholm.
– Men samtidigt märks också väldigt mycket influenser från annan typ av musik, allt från rockiga gitarrslingor till hårdrockstrummor. Vi är som en smältdegel, och drivs av att skapa något nytt och tänja lite på gränser, fortsätter Basse Davidsson.
I stugan syns en stor tygduk med Djurparkens symbol och ett mixerbord vid soffan. Doften av nybryggt kaffe blandas med en ny låt som växt fram under dagarna på plats.
– Vi har skapat runt en och en halv låt hittills här i Risböle, men också fortsatt på sådana som vi påbörjat vid andra musiksessioner på andra ställen. Det brukar bli ganska intensivt, säger David Lexholm.
Redan innan första singeln fick de ett skivkontrakt med Universal music, och sedan dess har de släppt allt från en mastig fullängdare till samarbeten med bland annat Joy. 26 januari är det dags igen – då släpps singeln "Sista dansen", kollektivets mest känslosamma verk hittills.
– Det är en tung låt, som för mig handlar om att få en sista dans med någon som inte finns längre. 2011 gick en nära vän till mig bort och jag har länge velat skriva en vers om honom. Och i "Sista dansen" så lyckades jag. Det känns väldigt fint, säger Gustav Elveros.
Med en brorsdotter som ägnar sig åt konståkning kändes musikvideon given. I fredags intog kollektivet isrinken vid Lejonströmsskolan för att gestalta "Sista dansen" med hjälp av sjuåriga Alice Elveros och färgstarka rökbomber.
– Vi sitter och klipper klart den nu. Hon var fantastisk, det kommer att passa perfekt till den storslagna, mäktiga känslan som genomsyrar "Sista dansen". Dessutom syns landskyrkan i bakgrunden, säger Anthon Johansson.
Imorgon ska den lugna, kreativa bubblan spräckas och istället bytas ut mot böljande dansgolv. För första gången sedan 2015 spelar de i Skellefteå igen.
– Det ska bli otroligt kul. Sist vi hade ett gig här var på Trästockfestivalen, och då hade vi inte ens släppt något. Att nu komma tillbaka och spela för en massa kompisar i publiken känns fantastiskt. Vi utlovar högt tempo och klubbig stämning, säger Gustav Elveros.
Sist vi hade ett gig här var på Trästockfestivalen.
I naturen. Gustav Elveros, Anthon Johansson, David Lexholm, Rasmus Wimby och Basse Davidsson berättar att de behöver stillheten för att skapa. Foto: Maria Wallin.