Margaret Thatcher iförd sitt signaturplagg, knytblusen.
Våra kläder är symboler. Vi klär oss för att smälta in eller för att sticka ut. Kläder är sällan neutrala.
Det visste Gudrun Schyman, som på sin tid som partiledare för Vänsterpartiet alltid såg till att bära något rött plagg eller en röd detalj i sin klädsel.
De senaste veckorna har ett klädesplagg som kanske inte direkt brukar förknippas med progressivitet och frihet fått förnyad uppmärksamhet i de breda folklagren.
Jag pratar så klart om knytblusen. Detta plagg som både Nancy Reagan och Margaret Thatcher bar. Två 80-talsikoner som kanske inte främst förknippas med feminism, men däremot med makt.
Och det är inte ovanligt att kvinnans kläder görs till föremål för politisk diskursanalys och symboliska diskussioner om makt och påverkan.
Frilansskribenten och grundaren av Muslimska feminister, Sarah Delshad, beskriver det bra i en text på Sveriges Radios Medieormen, ett år efter det så kallade hijabuppropet. Hon skriver: ”Kvinnas kropp är alltid en analyserande diskurs. Den måste alltid signalera någonting bestående av en kedja vars resonerande utspel finner varken början eller slut. Att antingen kritisera eller hylla. Att antingen försköna eller förlöjliga. Den kvinnliga kroppen bör helst stå som symbol för någonting. Den kan aldrig någonsin vara totalt odefinierad, ointressant eller okontroversiell.”
Återigen fick kvinnokroppen ikläda sig rollen av politiskt slagfält där symboliska krig utspelas.
Hijabuppropet följde i kölvattnet av den händelse 2013 när en gravid kvinna blev misshandlad av en främmande man som slet i hennes slöja och kläder samtidigt som han skrek att ”såna som du ska inte vara här”. Mannen dunkade också hennes huvud mot en bil så att kvinnan förlorade medvetandet. Polisen fann inte skäl att utreda händelsen.
För att visa stöd med muslimska kvinnor utlystes det så kallade hijabuppropet, där kvinnor uppmanades beslöja sig i solidaritet. Ett plagg som hijaben blev alltså plötsligt en feministisk symbol som var och varannan kvinna tog på sig, fotograferade och lade ut i sociala medier.
Återigen fick kvinnokroppen ikläda sig rollen av politiskt slagfält där symboliska krig utspelas.
De kvinnor som visade sin solidaritet på detta sätt kritiserades snabbt. Antingen för att de var opportunister som ville positionera sig själva genom att till och med ta på sig ett klädesplagg som för många symboliserar patriarkalt förtryck. Men också för att det bara var vita medelklasskvinnor som exotifierade muslimska kvinnor.
Ett annat exempel är det som kommit att kallas ”Slutwalk”, eller fritt översatt ”Slampmarsch”. En rörelse som första gången såg dagens ljus 2011, som en reaktion på ett våldtäktsfall där en polisman uttalade att ”kvinnor borde sluta klä sig som slampor för att undvika att bli offer”. I den här marschen klär sig vissa deltagare i utmanande och ”sexiga” kläder.
Men som så ofta annars när det handlar om symbolhandlingar som bygger på kvinnans kropp och klädsel sker en dubbel bestraffning. I samma ögonblick som de kvinnor som deltar i marschen protesterar mot könsförtryck och sexualisering, menar kritikerna att de själva paradoxalt nog själva låter sig sexualiseras.
Gränsen mellan nödvändig aktivism och poserande positionering tycks vara hårfin.