Rose-Marie Lindfors, Robert Herrala och Malin Åberg har jobbat intensivt med programmet till årets Berättarfestival.
Inne i Berättarföreningens gråmålade lokal råder ett påtagligt lugn, trots att årets berättarhändelse bara är dagar bort. På köksbordet ligger den svartvita programtidningen utspridd, som en tyst påminnelse om vad som komma skall.
Programmet innehåller över 130 punkter.
Rose-Marie Lindfors, Robert Herrala och Malin Åberg utgör en del av programgruppen och de har alla olika relationer till Berättarfestivalen och berättandet som uttryck – Rose-Marie Lindfors som medlem i Skelleftebygdens Berättarförening, Robert Herrala från Västerbottensteatern och Malin Åberg som berättare och dramapedagog.
På måndag intas Nordanåteatern av den traditionella invigningen – en och en halvtimme av smakprov ur programmet, musik och festligheter. Sedan väntar en vecka av över 130 programpunkter, utspridda på 12 orter utöver Skellefteå. Men hur kommer det sig att en sådan omfattande festival, ständigt växande och bredare för varje år som går, startade egentligen? Robert Herrala tillhör en av dem som var med från allra första början.
– Det började gro redan i början av 2000-talet. Begreppet Västerbotten - Berättarnas län myntades av länsbiblioteket med våra stora författare som utgångspunkt och vi som arbetade med sceniskt berättande hakade på. Politikerna beslutade nämligen att Skellefteå skulle bli Berättarnas stad och då hade vi en tid sneglat mot andra berättarfestivaler. Tänk om vi också kunde? säger han.
Robert Herrala var en av dem som var med när festivalen startade.
2008 enades några av kulturinstitutionerna i Skellefteå – Västerbottensteatern , kommunens kulturavdelning och Skellefteå museum bland annat – om att berättandet måste manifesteras, det måste synas. Och så föddes Berättarfestivalen året därpå.
– Det var speciellt. Grundkonceptet som formades då, alldeles i början, har stått sig. Vi vill göra berättandet tillgängligt, visa på bredden och att det ska synas i hela Skellefteå kommun, säger Robert Herrala.
Samma år förenades berättarsjälar för första gången i en förening, ledd av bland annat Rose-Marie Lindfors. Sakta men säkert föddes också ett samarbete mellan ideella krafter och institutioner som Västerbottensteatern.
– Det tycker jag är väldigt fint och viktigt, att vårt samarbete bara blir stabilare och bättre med åren, säger Rose-Marie Lindfors.
Den som ritar en tidslinje över de tio åren som passerat kan se hur Berättarfestivalen stått pall. Inga stora förändringar, bara en sakta förädling. Men i år, lagom till jubileet, är det tydligt att berättarkonstens roll i Skellefteå blir allt större. För några månader sedan kom beskedet att Nordiskt berättarcentrum ska etableras i staden, som en del av Västerbottensteatern. Organisationen är i en uppstartsfas, men den kommer göra avtryck på festivalen – till viss del nu, men framförallt i framtiden.
– Något som är nytt för i år är att Nordiskt berättarcentrum går in som huvudarrangör. Det betyder att det blir lättare med kontinuitet, vi kommer att kunna planera betydligt längre framåt och vet att vi får en viss finansiering. Det är svårt att säga exakt vilken betydelse centret kommer ha, det får vi återkomma till om några år, säger Robert Herrala som också är verksamhetschef för nyetableringen.
När samtalet än en gång rör sig mot nästa vecka bläddrar alla tre frenetiskt i varsin programtidning. För hur ska de egentligen sammanfatta det som väntar?
– Vårt manifest för berättande är stort och gediget i år, större än andra år. Tidigare har det handlat om tre större kvällsevenemang under festivalveckan men i år är det varje kväll, sju dagar i sträck. Det märks att det är en speciell festival och ett firande, vi har satsat ännu mer på stora, inköpta föreställningar och highlights, säger Robert Herrala.
Nedräkningen inför Berättarfestivalens 10-årsjubileum har börjat.
Där ryms allt från Berättarföreningens jubileumskväll i Hallen, uppmärksammade författaren David Väyrynens musikföreställning i Burträsk vidare till Dramatenskådespelaren Stina Ekblads poetiska saga.
– Vi har även ett samarbete med Mullberget, en kväll som skapats för och av unga människor. Och såklart otaliga föreställningar och berättarcaféer. Det är viktigt att komma ihåg att festivalen vilar på ett gräsrotsengagemang i bygden, säger Robert Herrala.
Nordanåteatern, Hallen och Västerbottensteatern är några av platserna som genomsyras av festivalarrangemang, men där finns också orter som bland annat Jörn och Kusfors.
– I Jörn händer det något varje dag, vilket känns fantastiskt. För oss har det varit viktigt att tillsammans med lokala arrangörer se till att Berättarfestivalen inte bara äger rum i stadskärnan, säger Rose-Marie Lindfors.
I slutändan tycker jag att berättandet handlar om att försöka reda ut existentiella frågor.
De återkommer till den stora, svåra, betydelsefulla grundfrågan – varför ska man berätta? Och vad har egentligen Berättarfestivalen gjort för det muntliga berättandet?
– Jag brukar tänka att om berättandet inte fanns, hur skulle världen vara då? Och jag tror det skulle vara ensamt. Vi behöver möta andra människor i samtalet, i muntliga historier, säger Rose-Marie Lindfors.
– I slutändan tycker jag att berättandet handlar om att försöka reda ut existentiella frågor. Vem är jag? Varför ser världen ut som den gör? Allt som händer på Berättarfestivalen erbjuder olika svar på de frågorna, fortsätter Robert Herrala.