I går var Skellefteå AIK:s hyllade fystränare Stefan Thomson på plats och instruerade Gamla Stan om fysträning.
Han visade övningar, förklarade varför en skulle göra just så där, bland annat.
Han berättade också om hur mycket utveckling det finns inom innebandyn och dess fysträning.
Och jag kan bara hålla med.
Det finns massor att göra kring fysträning inom innnebandyn.
Det finns mycket att göra kring träningen över huvudtaget.
Inte minst i denna stad.
Och missförstå mig på rätt sätt här.
Som det ser ut just nu tränar Skellefteå IBK och Gamla Stan, som är stadens två bästa lag, tre gånger i veckan.
Tre bollpass i veckan.
Ibland avslutar de med en kvarts fys, men tre pass är vad de har.
Det räcker så.
Nej, jag tror inte att det räcker sig så.
För det är lika mycket som ett P13-lag i Myckle.
Vill ett lag uppåt i seriesystemet måste man träna mer än tre gånger i veckan.
Mer än ett pojklag i en division IV-förening.
Spelar man i allsvenskan tränar man fler än tre gånger i veckan.
Men inte i division I.
Här nöjer vi oss med tre pass i veckan.
Och här är inte Skelleftelagen unika.
Inget lag tränar fler än tre gånger i veckan om jag har förstått det hela rätt.
Utom Rig då som är en gymnasieskola.
Och det tycker jag är fel.
Så brutalt fel.
Man ska träna som den serie man vill spela i, anser jag, och både Skellefteå IBK och Gamla Stan vill spela i allsvenskan.
Säger de i alla fall.
Men vad gör de för det?
Nu låter jag riktigt negativ och eländig, och det är inte det jag vill få ut av detta.
Jag förstår att det är svårt för många att få ihop tiden, det köper jag.
Jag förstår det till fullo och klandrar ingen för det.
Vi måste ha lite verklighetsförankring, men samtidigt tycker jag inte att fyra pass är övermänskligt.
Jag kan nästan garantera att det är ett vinnande koncept – på flera plan.
Skulle man utåt sett stoltsera med att man tränar mest i serien och mest i stan har man vunnit intresse från sponsorer. Man har ett argument i kontraktsförhandlingar med spelare, visst nu är ytterst sällan summor inblandat, men samtidigt med ett: ”Titta här tränar du mer än hos dem. Här har du bättre träningsmöjligheter, etc..”
Och det skulle definitivt ge utdelning på innebandyplanen.
Fysträning förebygger skador och förstärker kroppen.
Extra träning är förvisso också extra uppoffringar. Men livet är fylld av olika uppoffringar och frågan är bara vilka man är villiga att göra.
Samtidigt vore det bra för den här innebandystaden tror jag om det fanns tydligt ett lag som man siktar mot om man vill satsa.
Just nu är alla likvärdiga.
När får vi något lag som tar täten?