ROCK ’N’ ROLL. Snart 40 år in i karriären släpper Motörhead ifrån sig sitt tjugoförsta studioalbum, ”Aftershock”. I sig en imponerande bedrift, speciellt med tanke på frontmannen Ian Lemmy Kilmisters fortsatt hårda leverne vid 67 års ålder. Men att bandet skulle lutat sig tillbaka på ålderns höst behöver ingen oroa sig för. Det är samma Motörhead som alltid. På gott och ont. Sedan tidigt 2000-tal har Motörhead i stort sett släppt samma platta om och om igen med några års mellanrum. Som vanligt bjuds vi på en lätt igenkännlig blandning av heavy metal och rock ’n’ roll med Lemmys skrovliga stämma ovanpå. Inget fel med det, men det är nästan parodiskt hur trogna bandet är till sitt eget sound. Stundvis känns det som att jag kan låtarna utantill trots att jag aldrig hört ”Aftershock” tidigare. Missförstå mig inte, det är inte dåligt. Bara så typiskt. Det finns de snabbare låtarna i samma mall som klassiska ”Ace of spades”, exempelvis ”Going to Mexico” och ”Queen of the damned”. ”Death machine” har smak av gamla spåret ”Metropolis”, och så vidare. Ni förstår nog. Det finns ingen anledning att såga ”Aftershock”, men för den som inte är ett inbitet fan kommer detta album ha väldigt få poänger.
DENNIS FAHLGREN