Övergiven lekpark. Symbol för en avvecklad bygd.
Först byn attraktion: Rallarmuseet: En fint välordnad och intressant historisk dokumentation över rallarepoken finns samlad i stationsbyggnaden. Den viktiga livsnerven Inlandsbanan och historien bakom.
En epok som är förbi - men som bilder och texter låter oss minnas.
Ute i Rallarcaféet förbereder Siv Jonsson för gästerna som kommer med Inlandsbanan. På väggen sitter en bleknad, tidig bild av kungaparet och kronprinsessan Viktoria.
Daniel Sköld kör skogsmaskin. Han berättar att skolan försvunnit, att butiken lagt ner för några år sedan, att man haft en närbutik, men att den också är borta nu. Folk flyttar. Hus blir tomma, eller köps upp av norrmän eller tyskar som använder dem till fritidsbostäder.
– Det är synd med denna så markanta avveckling. Jag trivs ju här. Jakten, fisket. Husen säljs till utlänningar för en spottstyver, säger han.
Byns enda industri, Tentipi AB, tillverkar den i dagligt tal kallade Moskoselkåtan. Trots semestertider finns tre damer på jobbet.
Moa Persson, 22 år, som flyttat till Arvidsjaur men dagspendlar till jobbet:
– Det är helt dött här numera. Inte alls som när jag bodde här.
Många dagspendlar. 88 kilometer per dag. Barnen har samma avstånd till skolan.
Inga nya jobb. Men fabriken går bra. Jättebra. Alltid något.
Sune Jonsson har drivit campingen i 30 år. Han börjar bli trött:
– Politikerna? Dom ser man aldrig till. Dom bryr sig inte. Talet om att ”Hela Sverige ska leva” stämmer inte. Dom har bestämt sig för att Moskosel ska dö, säger han.
Uppfattningen är densamma. Utom hos en: Det är Karin Lindgren, en kvinna som själv har kommunala uppdrag:
– Lavergruvan. Där kan det finnas lite hopp, tror hon.
Misslynt. Sune Jonsson tycker att politikerna skiter i Moskosel.
Raritet. Telefonhytten symboliserar gångna tider.
Industrin. Moa Persson jobbar på Moskoselkåtan men pendlar.
Turism. Inlandsbanan kommer med turister till Moskosel.
