Med Harry Potter skapade J K Rowling ett dygdens monster som torde stå henne upp i halsen. Det kändes mot slutet av sviten nästan som om ett snedsteg från den magiske huvudkaraktären skulle leda en hel generation in i fördärvet. Så vad gör Storbritanniens folkkäraste författare nu när såväl böcker som filmer har nått vägs ände och hon har friheten att skriva precis vad hon vill? Ger sig in i raka motsatsen – en bok för vuxna, där den linjära hjältedådssagan bytts ut mot ett flertal oäventyrliga historier som vävts ihop till en än mer oäventyrlig helhet. Självklart är bokens femhundra sidor fullmatade med sex, droger och obsceniteter. Men även här har pekpinnen en huvudfunktion: de småsinta och intoleranta ska skärskådas och dömas.
”Den tomma stolen” tar sin början när bokens enda genomgoda karaktär kolar vippen. Barry Fairbrother var ledamot i kommundelsnämnden i den idylliska byn Pagford och hans död skapar en plötslig vakans i nämnden. Intrigerna inleds omedelbart. Fairbrothers motståndare vill överlåta ghettoområdet "Fields" och dess många missbrukare till grannstaden Yarvil. Med honom ur vägen är det bara en tidsfråga innan Pagford en gång för alla kan återgå till sitt naturligt pittoreska tillstånd.
En av Rowlings största styrkor i Harry Potter-sviten var just hur hon kunde förena läsarna i ett gemensamt hat mot trångsynta individer (så som Dolores Umbridge och familjen Dursley). Men i ”Den tomma stolen” saknar hatet verklighetsförankring – alla är så där onda och alla hatar alla. Det finns ingen kontrollgrupp av normalt funtade människor som ger kontrast. Den enda goda karaktären dör som sagt på sidan tre. Rowling har sagt att det här var en bok hon var tvungen att skriva, men då kunde hon ha gjort det med lite mer finess. Jag hade förväntat mig något sämre eller bättre. Den här mediokra röran är bara deprimerande. THEODOR EKENSTEDT
