Skådespelare:Edda Magnason, Sverrir Gudnason, Kjell Bergqvist med flera.
Regi:Per Fly.
Jag kanske tänker helt fel. Men när jag ser filmen om Monica Zetterlund så kommer jag att tänka på hur mycket hon känns som en svensk Marilyn Monroe. Två kvinnor som sökte bekräftelse hela livet fastän de hade allt – åtminstone enligt de måttstockar som anses normgivande.
Monica Zetterlund var en fantastisk sångerska, en hyllad revyartist, och filmen om hennes liv är ett imponerande stycke svensk kulturhistoria.
Jag tycker dessutom om det sätt som regissören Per Fly valt att skildra Monica Z.
Han har valt ut den viktigaste tiden i hennes liv. Hur hon lämnade livet som telefonist i Hagfors och prövade sina vingar inte bara i Sverige, utan även i USA.
Naturligtvis bjuds det på många fantastiska ögonblick i karriären. Men där finns också den mörka sidan. Hennes ständiga kamp för att få sin pappas godkännande. Hennes kamp mot drickandet. Och inte minst, den på 1960-talet så komplicerade situationen att vara ensamstående mamma.
Edda Magnason debuterar i rollen som Monica Z. Många av scenerna med henne bjuder på en magisk lyster. Det är stjärnstatus från början till slut.
Jag är också imponerad av Kjell Bergqvist som spelar Monicas far på det griniga sätt som bara han kan. En man som förmodligen låg bakom många av Monicas problem. Samtidigt förstår man att bakom den så okänsliga ytan finns en överbeskyddande pappa som inte vill släppa greppet och istället gnäller och skäller. Och allt blir så fel, så fel.
Det är också roligt när många av 1960-talets stora personligheter dyker upp i handlingen. Att se Tage Danielsson spelas av Jörgen Thorsson får också mitt hjärta klappa av kärlek till minne av en fantastisk underhållare.
ROGER LINDSTRÖM
