Direkt jag kom till redaktionen fick jag en vink om att något var på gång i Bjurträsk. Sedan tog det bara några minuter innan pressmeddelandet damp ned: ”Inwido inleder förhandlingar om att flytta produktionen från Bjurträsk till Vetlanda”.
Resten av dagen blev hektisk, med intervjuer med bedövade anställda, presskonferens med ledningen och nya kommentarer. Och hela tiden en känsla av overklighet: ”händer det här på riktigt?”
Visst, Norsjö är varken den första eller den sista kommunen som drabbats av en stor industrinedläggning. Det har även hänt förr i Norsjöområdet. Och då har maskinerna alltid startat igen, om än i mindre skala, med andra ägare och under annat namn.
Men den här gången kändes det annorlunda. Kanske hade det att göra med att ledningen så tydligt slog fast att man tänkte tömma lokalerna på maskiner. Eller att företaget samma dag, i ett annat pressmeddelande, gick ut med att man det senaste kvartalet tjänat 195 miljoner kronor och gjort sitt bästa resultat någonsin.
Eller så är det helt enkelt att Inwido – eller Etri, Elitfönster och Norsjöfönster som det tidigare hetat – i så många år tillhört ryggraden i kommunens näringsliv och att så många jobbar eller har jobbat på fabriken att det är svårt att tänka sig ett Norsjö utan den.
Jag är själv en av dem som hade sitt första riktiga jobb där. Det gör det förmodligen lättare att ta till sig de anställdas känslor.
Känslan av att ha blivit lurad. Att planen länge varit att fabriken ska bort. Att en enhet som ligger så långt ifrån de andra anläggningarna aldrig hade en chans. Och att det egentligen inte spelat någon roll att alla gjort ett bra jobb, att orderingången varit god och att fabriken gått plus.
Om man tillhör ett stort börsnoterat bolag ligger ändå nedläggningsbeslutet bara ett pennstreck bort.
Nu är det bara att hålla alla tummar för någon sorts nystart. För fabriken kan väl ändå inte bara bli ett minne?