Sjätte och sista delen av Knausgårds svit är en tegelsten på 1125 sidor, som nog passar bäst för den som redan är fast i hans berättarstil och vill veta vad som hände sen. Ett nästan 400 sidor långt avsnitt i bokens mitt är en essä om Hitler och hans "Mein kampf" och den kan man med fördel hoppa över. Knausgårds storhet ligger inte i essäskrivande utan vardagslivets skildringar.
Boken är skriven samtidigt som den första delen ska ges ut i Norge och författaren, som skrivit tusentals sidor om sitt liv i rasande takt och eufori över att hans skrivkramp släppt, blir varse konsekvenserna för dem som ofrivilligt blivit romanfigurer i hans bok. Hans farbror blir rasande och hotar med stämning. Knausgård har skrivit om händelser som han minns dem, nu blir han ifrågasatt även på faktauppgifter. Minns han fel? Hans ångest väller över alla breddar och den gode vännen Geir finns där som stöd.
I sista delen blir hustrun Linda, som har en bipolär sjukdom, så svårt sjuk att hon blir inlagd. Han bryter här mot sociala spelet, när han visar upp det som händer i ett äktenskap bakom fasaden. Här känner jag mig kluven. Det måste vara svårt att läsa detta i efterhand för de inblandade. Men det som gör hans berättelse så läsvärd är att han skildrar det komplicerade i att vara människa, hur den ambivalens som finns inom oss kan se ut, när vi kämpar med fasaden.
MARIA ERIKSSON
