POP. Det må vara så att Andrew VanWyngarden och Ben Goldwasser inte anser att deras debutskiva ”Oracular spectacular” förtjänade den hysteriska hype och fanbase som följde i dess spår. ”Kids” och ”Time to pretend” var då, 2007, popmusikens riktmärke och när de nu släpper sin andra anti-skiva känns detta som ett fjärran minne.
Det är svårsmält, utan att vara särskilt mångbottnat. De psykedeliska ljuden staplas på varandra på ett inte alltför smickrande sätt och kvar blir en samling låtar som skrämmer snarare än bjuder in.
”Introspection” har element som skulle kunna liknas vid en bro mellan ”Oracular spectacular” och det nya MGMT. I övrigt känns detta bara svårt för den svåra sakens skull.
ANDERS SAMUELSSON
